Tre månader utan Facebook och Twitter

Foto: Kazi Hirok Al-Arafat
På morgonen den 12 september satt jag på tåget till Lund som vanligt och stirrade på min telefon som vanligt. När jag klev av och började vackla mot rulltrapporna med de andra - Sighs, short and infrequent, were exhaled / And each man fixed his eyes before his feet - tänkte jag att nu får det nog faktiskt räcka för ett tag. 


Det var inte konstigare än så. Jag tyckte att för mycket tid i min vardag gick åt till att följa mina Twitter- och Facebookflöden: på tåget, i kön i mataffären, när jag kommer till jobbet på morgonen, när jag kommer tillbaka efter lunchen, när jag vaknar på morgonen, innan jag somnar på kvällen. Det har hänt att jag plockat upp telefonen när jag varit med min son på lekplatsen. När jag suttit och ätit frukost med min familj.  


Någon måtta får det vara. Så i ett anfall av lätt självförakt bestämde jag mig för att inte använda Twitter eller Facebook på tre månader, och nu är de tre månaderna slut. 


Jag är inte ensam om att ta en paus. Susan Maushart lyckades klämma en hel bok ur ett lite mer vittgående experiment. Men jag tror faktiskt inte att jag skulle kunna leva ett normalt liv utan internet längre - förmodligen skulle jag bli fälld för tjänstefel - förr eller senare - om jag t ex slutade svara på mail. Om jag hade lagt av mobilen hade min familj (eller dagis eller what not) inte kunnat nå mig.


Så detta är väl någon sorts rapport. Men jag ska försöka att inte bli alldeles för långrandig. Till att börja med: har jag LÄRT mig något? Ja, det har jag väl. Jag har framförallt lärt mig att det inte gör så mycket om man taggar ner. I fortsättningen tänker jag vara lite mer sparsam med mitt telefongloende, eftersom det 1) går ut över min familj och mitt jobb, 2) inte ger så mycket added value att det är ok med 1). Man missar inga världsnyheter. Man förlorar inte alla sina vänner. Etc.


Blev jag mer produktiv? Ja, särskilt i början. Sen hittar man andra sätt att prokrastinera. Utföra mindre viktiga arbetsuppgifter. Prata skit med kollegor. Ni vet. Även under min paus har jag dagligen använt Freedom, som enkelt uttryckt hindrar en från att använda internet under en viss tid. Som författaren till romanen Freedom har uttryckt det, är det tveksamt om någon med en internetuppkoppling på arbetsplatsen överhuvudtaget kan skriva något bra.


Varför tänker jag börja använda Facebook och Twitter igen? Öh, tja, för att det är kul och nyttigt. Bara för att jag tagit tre vita månader för att få bukt med vardagsfyllor och skåpsupande betyder inte det att jag inte tänker ta en öl då och då. (OBS: metafor!) Samt att jag håller på med en doktorsavhandling om politiskt deltagande och sociala medier.


När jag berättade att jag skulle ta min paus kom olika former av reaktioner. Några trodde att det var ett skämt: om man forskar om sociala medier kan man väl inte sluta använda sociala medier? Eftersom jag har ägnat de senaste månaderna att bearbeta redan insamlad data (som dessutom inte har samlats in via sociala medier) har det inte spelat någon som helst roll för mitt arbete. 


Några sa att de skulle sakna mig. Det kändes lite märkligt eftersom jag inte skulle gå under jorden direkt. Om man nu har ett stort behov av mina oneliners kan man ju skicka ett mail eller nåt. Apropå oneliners upptäckte jag den första veckan att jag hade börjat tänka i statusuppdateringar och tweets. Det gick över sen. 


De flesta uppmuntrade mig. Det var nästan som att jag ägnade mig åt någon sorts ställföreträdande lidande (inga jämförelser i övrigt med Kristus). Och de blev besvikna när de misstänkte att jag hade fallit för frestelsen att avbryta i förtid.


Jag har nämligen loggat in på både Facebook och Twitter en handfull gånger de senaste tre månaderna. På Twitter handlade det om att jag ville följa tillbaka några nya följare: jag fick 50 nya följare under mina tre tysta månader. På Facebook handlade det om att kolla upp kontaktuppgifter (det visade sig vara det enklaste sättet). En annan gång hade någon angett att jag bodde i Lund och jag var tvungen att ändra. Och både när jag var inne på Twitter och Facebook fick jag meddelanden av folk som hade upptäckt att jag var inloggad och kände ett behov att tillrättavisa mig. 


En grej jag upptäckte var att Facebook tydligen blev oroliga över min bortavaro. Minst en gång i veckan har de skickat mail där de anger att jag kan ha missat viktiga saker, t ex att den och den har kommenterat på den och dens foto eller statusuppdatering och borde jag inte gå in och kolla?


Men nej. Min paus har inte varit särskilt svår eller en livsomvälvande erfarenhet. Vad gick jag ut i öknen för att se? Ett strå som vajar för vinden? 

Nu är pausen hur som helst slut och jag är tillbaka. 

SOM-boken nu på nätet!

Lycksalighetens ö, där Lars Höglund och jag har ett kapitel om sociala medier och politiskt engagemang, finns nu fritt tillgängligt på nätet.

Här hittar man Höglunds och mitt kapitel och här hittar man hela boken.

Om höger-vänster i P4 Malmöhus

P4 Malmöhus har en frågestafett i sitt morgonprogram. I morse fick jag svara på en fråga om varför man pratar om höger- och vänsterpartier snarare än t ex nord- och sydpartier och skickade vidare en fråga om varför skåningar pratar med diftonger. Här kan man höra inslaget.

För övrigt kan jag meddela att jag har tagit en tre månader paus från Twitter och Facebook i höst. Denna paus kommer att upphöra den 12 december, och då kommer jag också att berätta om varför jag gjorde det och hur jag upplevde det.

Och anledningen till att vi pratar om höger/vänster som en politisk dimension är att ledamöterna i den franska nationalförsamlingen efter revolutionen satte sig med sina meningsfränder. Radikala hamnade till vänster om ordföranden, konservativa till höger. Så kan det gå.

Om Politiskt Inkorrekt i City

Med anledning av den förestående nedläggningen av Politiskt Inkorrekt kommenterar jag idag skillnaden mellan "medborgarjournalistik" a la bloggar och traditionella nyhetsmedier i en artikel i City Skåne.

Det jag citeras på är att skillnaden mest handlar om (uttalad) subjektivitet: medan det i kommersiella medier finns en tradition av objektivitet (sedan kan man diskutera vad det egentligen innebär) och av att ge båda sidor i en konflikt möjlighet att kommentera ett skeende, har bloggar som PI en uttalad subjektiv agenda. Av naturliga skäl ingår fristående bloggar inte heller i de självreglerande organ och uppförandekoder som de kommersiella medierna har satt upp för sin verksamhet.

Sen, och det citeras jag inte på, kan man inte riktigt säga att det är två helt väsensskilda företeelser: formerna tar intryck av varandra. Åsiktsjournalistik ("krönikor", "analyser") blir mer framträdande i traditionella medier samtidigt som t ex namnpublicering blir vanligare, inte minst i kvällspressen. Det krävs numera inte alltid en fällande dom för att sätta ut namn och bild på en anklagad person. Detta kan förmodligen åtminstone i någon utsträckning tillskrivas påverkan från bloggarnas, kommentarsfältens och diskussionsforumens tyckande och grävande.

På samma gång verkar inte bloggar heller i ett vakuum, utan hämtar mycket av sin information från professionella journalister. De präglas i stor utsträckning, i alla fall de framgångsrika, av medielogik: vad drar till sig läsare, hur bygger man upp en story, ska man bekräfta läsarnas världsbild eller slå hål på den, och så vidare. De har också att ta ställning till pressetiska frågor, även om det inte finns någon PO som kan ta dem i örat. Vilka kommentarer ska tillåtas? Hur långt kan man gå i anständighetens (eller bara den övergripande strategins) namn?

Och en sista sak som förenar: journalistik och nyhetsförmedling tar tid och kostar pengar, och det är i sista hand det som utgör de traditionella mediernas och bloggarnas problem, och det som till slut verkar ha fällt PI. Var ska vi ta't?

Jag har fortfarande inte fattat hur man länkar till enskilda nummer av City, men deras arkiv finns här, och artikeln är på s. 14 i Malmöupplagan den 17 oktober.

Nils i Linköping och politikens privatisering (och lite Juholt)

Häromveckan (den 29 september) var jag på Utrikespolitiska Föreningen i Linköping och pratade tillsammans med Östgöta-Correspondentens chefredaktör Charlotta Friborg om journalistrollens utveckling i en värld präglad av sociala medier.

Jag körde huvudsakligen mitt schtick om viral politik och att villkoren för politisk organisering och medierapportering både är ungefär som tidigare och samtidigt mycket annorlunda. Charlotta talade om utmaningar för journalistiken - ekonomiska, kvalitetsmässiga och så vidare. Det hela var mycket trevligt, och jag uppskattade verkligen att prata journalistik med en företrädare för den professionella sidan av medievärlden.

Jag fick en pratstund med Charlotta och vi diskuterade en sak som vi båda lagt märke till, nämligen hur det politiska idéarbetet tycks flytta ut från partierna till tankesmedjor och lobbyorganisationer, medan partierna själva fungerar mer och mer som valvinnarmaskiner.

I en krönika i Corren utvecklar hon det hela och kopplar det till hur partierna använder sig av sociala medier: som marknadsföringsinstrument.

Jag håller med, men jag har några hoppfulla frågetecken. Dels är det så att viral politik och en ökad användning av sociala medier i politiska kampanjer åtminstone till viss grad förutsätter äkta engagemang från dem som sprider politiska åsikter i sociala nätverk. Man utsätter sig lite för mycket gentemot sina personliga kontakter för att de flesta ska känna sig helt bekväma med att vara själlösa slavsändare (även om det alldeles säkert finns sådana också).

På så vis blir partierna paradoxalt nog återigen beroende av sina gräsrötter - för att få ut sitt budskap till många räcker det inte med att ha en centralt placerad propagandaminister som tutar ut pressmeddelandeliknande statusuppdateringar.

Ett annat frågetecken, som kanske inte är så hoppfullt, är att många politiker vandrar mellan politiken och lobby- och PR-branschen. En del av dem vandrar sedan tillbaka igen. På så sätt kan man säga att det trots allt ligger politiker bakom mycket av utvecklingsarbetet - även om det sker i det fördolda, med ibland suspekt finansiering och med motiv som inte nödvändigtvis har det allmännas bästa för ögonen.

Nåja. Min övertygelse är att om partierna i för stor utsträckning förvandlas till toppstyrda kampanjmaskiner blir de också känsliga för plötsliga omsvängningar i folkopinionen.

Ta Socialdemokraterna under Juholt, till exempel. Just nu blåser det rejält om honom och han rasar i olika förtroendeundersökningar. Vi ska inte gå in på tråkiga detaljer om vad sådana undersökningar egentligen säger om vad folk tycker. Men om vi ändå ska utgå från Novus opinions övning i ämnet kan vi ändå notera att Juholt hade högt eller mycket högt förtroende hos 67 % av dem i undersökningen som sade sig sympatisera med Socialdemokraterna.

Nu kan det ju naturligtvis tänkas att Juholt ryker oavsett vilket (även om jag inte tror det), men frågan är om han hade kunnat sitta kvar om han t ex hade varit VD för en tankesmedja (inga jämförelser med SNS i övrigt) istället för ordförande för en trögrörlig organisation beroende av sina hundra tusen medlemmar.

Men något annat som vi har kunnat se prov på inom Socialdemokraterna på sistone är att ett ganska slutet parti med hård partipiska och klara direktiv från VU har präglats av hyfsat öppna konflikter (t ex i fråga om skuggbudgeten).

Processerna kring utseendet av nya partiledare i V och C följer åtminstone delvis samma mönster: lite, lite öppnare. Det är en bit kvar till primärval, men det kommer säkert.

Att partier som är mer beroende av sina gräsrötter inte nödvändigtvis är partier som väljarna tycker bättre om är väl sin sak. Men jag tror att spänningen mellan dessa två utvecklingstendenser - partierna som kampanjmaskiner och partierna som gräsrotsorganisationer - kommer att prägla politiken i många demokratiska stater framöver, och så även Sverige.

Om viral politik på Lunds filosoficirkel

Igår pratade jag om viral politik på Lunds filosoficirkel, som för övrigt bjuder på flera intressanta föredragshållare i höst. Andreas Bergh har redan föreläst. Den 4 oktober kan man lyssna på Jan Hjärpe, den 29 november föreläser Katrin Kielos, och den 6 december kommer Björn Badersten från min egen institution.

Det hela filmades, och man kan se en video av föredraget här. Om man inte vill titta på mig, men lyssna, finns en ljudfil här.

Till föredraget hör också en Prezi, som finns här nedan:

Viral politik: Politisk mobilisering i sociala medier on Prezi

Tom Standage om sociala medier genom 2000 år

(Foto: Travis Payne)

Tom Standage, journalist och digital redaktör på The Economist, skrev den mycket fascinerande boken The Victorian Internet, som jämförde telegrafins framväxt och påverkan på samhället med Internet.

Nu försöker han sig på något liknande: han planerar en bok om sociala medier från antiken och framåt.

Vi visste naturligtvis redan att alla medier genom historien har varit sociala till sin natur, men Tom Standage gör en del ganska roliga analogier mellan bruket av medier tidigare och vad vi tror är nytt och revolutionerande idag.

Han utvecklade sina idéer i ett föredrag nyligen, och även om alla argument inte är helt vattentäta, är det en underhållande påminnelse om det faktum att somliga saker ligger mer djupt inbäddade i vår kultur än vad vi tänker på.

Här en inspelning av föredraget:

Om sociala medier och politiskt engagemang i ALBA

I det senaste numret av nättidningen ALBA finns en förkortad version av kapitlet Lars Höglund och jag skrev i "Lycksalighetens ö".

Läs här: Sociala medier och politiskt engagemang

Om kommentarsfält i SR Blekinge

Jag pratade lite grann om debatten om anonyma kommentarsfält i SR Blekinge den 30 augusti (ca 15 min in i klippet): Lyssna

Nils pratar anonymitet i Studio Ett

Jag fick tillfälle att diskutera anonymitet i tidningarnas kommentarsfält tillsammans med Sofia Mirjamsdotter aka Mymlan i Studio Ett idag. Inslaget kan höras här.

I korthet sa jag att det är ett olösligt dilemma: man vill ha så fullständig yttrandefrihet som möjligt och samtidigt ha en hyfsad, produktiv debatt. Men det är inte en moralisk skyldighet för tidningarna att låta troll och hatare härja fritt i spalterna, lika lite som det är en mänsklig rättighet att häva ur sig invektiv i versaler på privatägda sajter.

Och om man vill ha kommentarsfält - oavsett om det är av kommersiella skäl för att driva trafik till sajterna, eller för att man värnar om den offentliga debatten, eller om man är genuint intresserad av vad läsarna har att säga - så måste man ägna sig åt aktiv moderering och ge sig in i debatten. Lite som Anders Mildner uttryckte det i Sydsvenskan häromdagen. Men man kan ju börja att fråga sig varför man har kommentarsfält överhuvudtaget.

Så långt inslaget. Jag fick dessutom lära mig att de flesta svenska mediehus anlitar ett och samma företag i Varberg för att rensa bort de värsta hetsningarna, vilket ju är intressant i sig.

I dessa dagar tror jag att det också är viktigt att skilja på lagstiftning och enskilda publicistiska beslut. Det vore illa om riksdagen exempelvis försökte begränsa möjligheten att vara anonym på internet, som ju har diskuterats i andra länder. Möjligheten att fritt uttrycka sin mening utan risk för repressalier är viktig för ett samhälle som vill vara demokratiskt, även om den möjligheten då och då utnyttjas på ett sätt de flesta finner kontraproduktivt.

I samband med det kan man också ställa sig frågan om det är ett problem att så mycket av den offentliga debatten - och mänsklig kommunikation överhuvudtaget! - sker på och genom ett fåtal kommersiella plattformar, som Facebook, Twitter, Gmail, Hotmail, stora mediehus, Flashback.org och så vidare. Vi har sett flera exempel på att företagen som äger dessa tjänsterna - förutom att de lagrar och använder information för kommersiella syften - av och till gör publicistiska bedömningar som några kanske skulle finna tveksamma, och att de ibland samarbetar med regeringar och rättsapparater runt om i världen som vi kanske också kan ha synpunkter på. Tina Askanius och jag skrev en artikel för något år sedan som behandlade det fascinerande faktum att utomparlamentariska, "alternativa" rörelser på sistone alltmer börjat använda sig av kommersiella aktörer för sin kommunikation.

Och även regeringarna flyttar fram sina positioner. Det mest uppseendeväckande var väl kanske när Storbritanniens premiärminister David Cameron antydde att eftersom sociala medier kan användas för oänskade ändamål, kanske man ibland måste begränsa användandet av dem. Det påminner ju inte så lite om de resonemang som fördes fram av t ex Mubarak i samband med revolutionen i Egypten i våras. Därutöver har vi naturligtvis hela utvecklingen mot mer kontroll över den digitala kommunikationen, med telekompaket, FRA och så vidare. Den norske bloggaren Fjordman kunde inte hålla sig anonym längre än tills att rättsväsendet fattade intresse för honom.

Niklas Strandh (Deep Edition) har skrivit känslosamt och uppmanande om denna utveckling. Det är en i viss mån naturlig utveckling. I takt med att internet har växt fram som en av de viktigaste infrastrukturella systemen i samhället har också trycket att från statsmakternas och de kommersiella intressenas sida försöka reglera och kontrollera dessa. Jag hör inte till de utopistiska libertarianarkister som vill hålla internet fritt från allt inflytande från de etablerade politiska systemen, men vi bör vara mycket uppmärksamma när demokratiska ledare föreslår inskränkningar i yttrandefriheten för att skydda samhället.

Samtidigt får vi inte bortse från att "total öppenhet" i form av fritt blås för omodererade anonyma kommentarer på inget sätt är en jämlik debatt. Den hätska ton, ofta fientlig mot olika folkgrupper, ofta oresonlig, ofta sexistisk, och så vidare, som förekommer i många forum och kommentarsfält, skrämmer bort fler än den lockar. Vi vet att det är få som exempelvis kommenterar nyhetsartiklar. Det är inte mer demokratiskt än när man öppnar för möjligheten att lämna medborgarförslag och nästan alla skrivs av samma person.

Och att argumentera för att journalister och andra ska ta sig tid att bemöta kommentarerna, som Anders Mildner gör i sin krönika och som Mymlan föreslog i Studio Ett, innebär också att man måste avsätta avsevärd tid för att diskutera med ett mycket litet antal läsare. Ibland kan man göra det. Min kollega Rasmus skrev i veckan ett debattinlägg om kommentarsfält på Newsmill som också argumenterar för detta. Jag tror han la mer eller mindre en hel arbetsvecka på att "ta debatten" med den vanliga samlingen kommentatorer. Det är naturligtvis helt orimligt att joruanlister och debattörer ska kunna göra det på regelbunden basis.

Som sagt, ett olösligt dilemma. Men det har varit några intressanta veckor med debatter om debatterna!

Kommentarsfältsmännen. Och kvinnorna.

Det har varit en livlig diskussion kring tidningarnas kommentarsfält de senaste dagarna. Exempelvis gör Anders Mildner i Sydsvenskan idag den träffande liknelsen att det är som att bygga en ungdomsgård och sen lämna dörren öppen och gå därifrån utan att bry sig om vad som händer.

Någonting jag däremot har saknat är hänvisningar till den, trots allt, enorma forskning som finns på området. Samhällsvetare, humanister och teknologer har skrivit en hel del om diskussionen allmänt i internetforum och tidningarnas kommentarsfält. De har skrivit ur alla tänkbara perspektiv: ur samtalsdemokratiska perspektiv, diskursanalyser, emancipation för minoriteter, ekonomiska vinstmodeller, etnografiska undersökningar, identitetsskapande effekter etc etc. Och helt vanliga tabeller som visar vad det är för sorts människor som kommenterar på artiklar och vad tidningsläsare i gemen anser om det.

Annika Bergström vid JMG i Göteborg har skrivit en hel del om tidningsanvändande på webben i en svensk kontext de senaste åren. Jag tar mig friheten att bara kort sammanfatta en artikel från 2008 - från "Westminster Papers in Communication and Culture" - som dessutom finns fritt tillgänglig här.

Bergström använder data från en enkätundersökning gjord 2006 med sex urval på vardera 500 respondenter i olika kommuner i Sydsverige (detaljer i pappret). (Det finns senare undersökningar som tycks bekräfta mönstret, men jag råkar ha läst just den här artikeln ganska noga.)

I allmänhet tycker inte webbtidningsläsare att kommentarsfält är så rasande viktiga. 24 % av dem tyckte att det var viktigt med kommentarsfält, medan en lång rad andra saker (t ex att det är gratis, att det artiklarna innehåller relevanta länkar, att det är regelbundet uppdaterat) upplevs som viktigare. Lågutbildade tycker att det är viktigare med kommentarsfält än högutbildade. Och ju mer man läser webbtidningar, desto mindre uppskattar man kommentarsfälten. Samtidigt är det högutbildade som i högre utsträckning själva kommenterar.

5 % av webbanvändarna kommenterar minst en gång i veckan (som jämförelse är det 55 % av webbanvändare som läser nyheter på webben minst en gång i veckan). Naturligtvis är det långt fler som läser kommentarer än som kommenterar själva.

Kommentarsfältsmännen är faktiskt inte bara män: nästan hälften av dem är kvinnor. (Dessvärre innehåller inte undersökningen data om vilken typ av artiklar man kommenterar, inte heller exempelvis var de kommenterande står politiskt.) De är yngre än genomsnittet och läser nyheter på nätet mer än genomsnittet.

Länkar till några ppt-presentationer som Bergström har hållit i ämnet i SOM-sammanhang (tack till Daniel Swedin):

"Läsarna - journalisternas nya kollegor?" (2008)

"Är vi producenter eller konsumenter på webben?" (2007)

Jag kan också rekommendera denna artikel av Ulrika Hedman vid JMG som handlar om hur redaktioner hanterar kommentarsfält. Där kan man bland annat läsa att utvecklingen mot mer användarskapat innehåll inte drivs från redaktionellt håll, utan av webbansvariga, samtidigt som just webbansvariga är MER negativa till det användarskapade innehållet än av den redaktionella ledningen.

"Läsarmedverkan - lönande logiskt lockbete - Nättidningarnas användarskapade innehåll ur ett redaktionellt ledningsperspektiv" (2009)

Som om vi bar et barn varsomt på armen

Det är många dessa dagar som känner sig manade att säga något med anledning av terrordåden i Norge den 22 juli. Jag har läst dussintals reaktioner, analyser, sammanfattningar och rena känsloutbrott från människor jag känner och människor jag inte känner. Jag kan inte tillföra något till detta och har heller inga ambitioner att göra det. Jag skriver för att jag måste, och det är väl därför alla andra skriver också.

En journalist från Sydsvenskan ringde nyss och bad mig förklara vilken roll jag som forskare tyckte att jag hade i det öppna samhället - med anledning av att dåden beskrivs som ett angrepp på just det öppna samhället. Jag svarade något svävande om att utöver forskning, undervisning och min egen forskarutbildning är det väl tredje uppgiften som ligger närmast till hands att lyfta fram; att bidra med kunskap till samhället, att delta i den offentliga debatten. Jag poängterade att Breivik hade med universitetsprofessorerna på sin dödslista. Och så slutade jag "men annars vet jag inte vilken min roll specifikt är, utöver den roll jag har som medborgare, naturligtvis."

Det är naturligtvis så att det är vår roll som medborgare som är viktigast för upprätthållandet av det öppna samhället.

Max Horkheimer skrev någonstans att "Oåterkalleligt är endast det onda i historien: de oförverkligade möjligheterna, den försummade lyckan, morden med eller utan juridiska procedurer [...]. Allt annat är ständigt i fara."Det är endast genom de många medborgarnas aktiva skydd av samhället och av varandra som vi kan hålla det onda borta. Om det är något i den här historien som ger tröst, är det att det norska samhället från statsledning till enskilda medborgare har reagerat med kärlek, solidaritet och pliktkänsla.

På samma sätt måste varenda en av oss bära ett gemensamt uppdrag, inte bara för våra närmaste utan för hela samhället. På goda dagar såväl som på onda dagar.

Många har i Norge citerat Nordahl Griegs dikt Til Ungdommen. Före den gångna helgen kände jag inte till den. Nu vill jag lyfta fram den som ett manifest för det öppna, goda, mänskliga samhället. Som den avslutande strofen uppmanar: Vi vil ta vare på skjønnheten, varmen / som om vi bar et barn varsomt på armen.

Til Ungdommen
av Nordahl Grieg

Kringsatt av Fiender,
gå inn i din tid!
Under en blodig storm -
vi deg til strid!

Kanskje du spør i angst,
udekket, åpen:
hva skal jeg kjempe med
hva er mitt våpen?

Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.

For all vår fremtids skyld,
søk det og dyrk det,
dø om du må - men:
øk det og styrk det!

Stilt går granatenes
glidende bånd
Stans deres drift mot død
stans dem med ånd!

Krig er forakt for liv.
Fred er å skape.
Kast dine krefter inn:
døden skal tape!

Elsk og berik med drøm
alt stort som var!
Gå mot det ukjente
fravrist det svar.

Ubygde kraftverker,
ukjente stjerner.
Skap dem, med skånet livs
dristige hjerner!

Edelt er mennesket,
jorden er rik!
Finnes her nød og sult
skyldes det svik.

Knus det! I livets navn
skal urett falle.
Solskinn og brød og ånd
eies av alle.

Da synker våpnene
maktesløs ned!
Skaper vi menneskeverd
skaper vi fred.

Den som med høyre arm
bærer en byrde,
dyr og umistelig,
kan ikke myrde.

Dette er løftet vårt
fra bror til bror:
vi vil bli gode mot
menskenes jord.

Vi vil ta vare på
skjønnheten, varmen
som om vi bar et barn
varsomt på armen!

(texten hämtad från engelskspråkiga Wikipedia)

Jens Stoltenbergs tal i Oslo Domkirke under minnesstunden den 24 juli finns här.

Några av alla dem som har sagt intressanta saker i den svenska debatten är Sanna Rayman, Martina Jarminder, Katrine Kielos, Thomas Hylland Eriksen, Daniel Poohl och Camilla Rågfors.

(korspublicerad på erlanderbrigaderna)

Presskonferens: Ny SOM-rapport!

Jag medverkar tillsammans med Lars Höglund med kapitlet Sociala medier och politiskt engagemang i den nya rapporten från SOM-institutet, Lycksalighetens ö. Boken kommer ut den 28 juni och presenteras på en presskonferens samma dag i Göteborg. Tid: 10.00-15.00. Plats: Linnésalen, Göteborgs universitet. Under presskonferensen kommer jag att presentera vårt kapitel. Jag har två minuter till mitt förfogande.

I kapitlet beskriver vi hur användningen av sociala medier har förändrats de senaste åren i Sverige och vilka grupper som använder det mest och mest intensivt. Det finns skillnader i olika åldersgrupper, mellan könen och med avseende på utbildningsnivå.

Vi berättar också hur vanligt det är att engagera sig politiskt via sociala medier och hur engagemanget är fördelat mellan sociala medier och traditionella sätt. Har sociala medier lett till att det politiska engagemanget i Sverige har ökat? Vilka är det som deltar? Är det samma typ av människor som deltar i sociala medier och utanför? Är svenska ungdomar mer eller mindre politiskt engagerade än sina föräldrar och farföräldrar? Hot stuff!

Jag kommer att berätta mer om resultaten på bloggen efter hand.

Boken kan förbeställas här.

Full referens:

Gustafsson, Nils & Höglund, Lars, 2011. "Sociala medier och politiskt engagemang" in Ekengren Oscarsson, Henrik, Holmberg, Sören & Weibull, Lennart (eds.) Lycksalighetens ö. SOM-rapport nr 52. Göteborg: Göteborgs universitet.

Uppdaterat 8 augusti 2011:

Man kan väl inte tala om något större mediegenomslag, men Borås Tidning skrev om kapitlet på ledarplats den 30 juni.

Jan Hjärpe och jag i samtal om Nordafrika

Lunds Akademiska Officerssällskap (!) har bjudit in mig och Jan Hjärpe till ett samtal om revolutionerna i Nordafrika enligt modellen prof Hjärpe pratar om Nordafrika och jag pratar om medier. Olof Beckman från Raoul Wallenberginstitutet modererar. Onsdag 11 maj kl 19.30, AF-borgens femte våning.

Länk till Facebookeventet.

I City Kristianstad om unga kommunpolitiker

Jag intervjuades i City Kristianstad den 10 maj om underrepresentationen av unga i kommunfullmäktige. Jag svarade ungefär samma som jag gjorde i City Landskrona för några veckor sedan: unga är underrepresenterade eftersom de inte har haft lika lång tid på sig att bygga upp förtroende och maktbas i sina partier som äldre, och eftersom de är mindre benägna att stå ut med tröga beslutsprocesser, hierarkiska organisationer och en stor arbetsbörda än äldre.

Verkar inte finnas permalänka till enskilda nummer, men vill man läsa artikeln finns den här: City Kristianstad.

Palme

Klockan åtta på morgonen den 1 mars 1986 fick jag veta att Olof Palme hade mördats. Det var dagen efter min sjuårsdag, det var lördag, och min familj skulle titta på Go'morron Sverige som vanligt. Istället för Fredrik Belfrage och Curt-Eric Holmqvist var det en extrainsatt nyhetssändning från Aktuellt.

Min mor, uppvuxen i en släkt av die-hard bondeförbundare, grät floder och jag ställde den lika lillgamla som korkade frågan "Men du är väl inte socialdemokrat?" Och ingenting var riktigt som förut.

Allt jag vet om vad Palme sa och vad han gjorde lärde jag mig efteråt, men som för alla andra som kommer ihåg den dagen är Palmemordet ett starkt och mycket emotionellt minne för mig. Jag kan när som helst kasta mig rakt in i den där marsmorgonen för 25 år sen och det är som att vara där.

(korspublicerad på erlanderbrigaderna)

I P4 Västmanland om skolmatstrejken

Jag intervjuades den 20 januari i P4 Västmanland angående en skolmatstrejk som koordinerades via Facebook. Här kan man lyssna på det: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2986&artikel=4303431