I Sydnytt om unga förtroendevalda

Jag var gäst i gårdagens Sydnytt för att prata om varför unga är underrepresenterade i kommunpolitiken. Jag sa att unga inte alls är ointresserade av politik men att färre engagerar sig i politiska partier nuförtiden samt att unga alltid har varit underrepresenterade och att man behöver ändra arbetsvillkoren för förtroendevalda om man vill få till stånd en ändring, och sociala medier är ett utmärkt sätt att nå ut till intresserade och ta in synpunkter, men kan aldrig ersätta den representativa demokratin.

 Det hann jag säga på knappt två minuter, men som vanligt finns det en del att tillägga.

Varför är unga underrepresenterade?
Det är inget nytt att unga är underrepresenterade i politiken, det nya är att man bryr sig. Intresset för politik hos dagens unga är det inget fel på. Som framgår av Henrik Oscarssons och Mikael Perssons bearbetning av valundersökningsdata i denna rapport från Ungdomsstyrelsen (se sid 244 ff) är de unga idag mer politiskt intresserade än 68-generationen var 1968. Politiskt intresse är en egenskap som grundläggs i ungdomen och förblir sedan ganska stabil livet ut, så det finns all anledning att tro att 80- och 90-talisterna kommer att fortsätta vara intresserade av politik framöver.

Något som framgår av samma undersökning är dock att andelen som har starka partisympatier sjunker för varje ny generation. Ju yngre man är, desto mindre benägen är man att lojalt hålla sig till ett och samma parti. Detta avspeglas också i partiernas medlemssiffror, som varit på nedgång under en längre tid (med undantag för små och nya partier - t ex Miljöpartiet och Sverigedemokraterna). Man skulle alltså kunna tänka sig att en anledning till att så få unga är förtroendevalda beror på att de inte är intresserade av just partipolitik.

Detta är säkert en del av förklaringen, men det förklarar inte varför den låga andelen unga förtroendevalda i så fall är konstant över längre tid. SCB har gjort tre undersökningar av förtroendevalda i kommuner och landsting, 2003, 2007 och 2011. Där framgår det att andelen förtroendevalda i åldrarna 18-29 ligger stabilt kring 7 % (medan andelen av befolkningen i detta åldersspann är knappt 16 %).

En bidragande förklaring har därför förmodligen att göra med livsbetingelserna för unga - alltså sådant som har att göra med ens plats i livscykeln snarare än vilken generation man tillhör.

Gissur Erlingsson och Richard Öhrvall gjorde 2010 en rapport om varför folk engagerar sig och hoppar av från lokalpolitiken. Det är få som medvetet går in i politiken med avsikten att hamna på valbar plats på en lista. Ofta handlar det om att man har ett latent politiskt engagemang som väcks till liv genom att någon helt enkelt frågar en om man vill hänga på. Det gäller också frågan om man vill stå på en valsedel. Eftersom det tar tid att bygga upp ett socialt nätverk - också inom ett parti - har unga förmodligen en naturlig nackdel där (liksom för övrigt andra underrepresenterade grupper tenderar att ha i strukturer som präglas av att vissa grupper har dominerat traditionellt - läs svenskfödda medelålders män).

Det är dock också så att unga förtroendevalda hoppar av sina uppdrag i högre utsträckning än äldre. Vad beror det då på? Enligt Erlingssons och Öhrvalls undersökning beror det inte på politiska skäl - dvs att de upplever att de missgynnas på de äldres bekostnad eller så - utan främst på den privata livssituationen. Unga befinner sig i en position i livet när man utbildar sig, gör karriär och bildar familj. Av naturliga skäl blir det svårt att hitta tid till ett fritidsengagemang som snabbt äter upp kvällar och helger för möten och inläsning.

Det är förmodligen också därför som andelen förtroendevalda över 65 har ökat markant under de senaste tio åren. Om vi tar stereotypen av gamla tiders kommungubbar var han en person som förmodligen inte behövde ta ansvar för hem och barn i samma utsträckning som moderna 30-åringar oavsett kön förväntas göra.

Han hade kanske också en trygg heltidsanställning på ett företag eller i offentlig sektor där han hade rätt att ta ledigt för sina politiska uppdrag (t ex när det är heldagsmöten i kommunfullmäktige). Men hur ser jobbsituationen ut för många unga idag? Det har blivit allt vanligare med tillfälliga anställningar och frilans- och egenföretagarlösningar. Det är väl klart att om man inte har möjlighet att planera sin fritid eftersom man väntar på samtal om jobb har man inte heller möjlighet att binda upp sig i förväg för sammanträden? Många upplever också ett ökat tempo på arbetsplatserna, där längre arbetstider får täcka upp när man inte vågar anställa fler.

Om vi vill ha fler unga förtroendevalda i politiken, och också säkra återväxten för framtidens representativa demokrati, verkar det därmed klart att vi antingen måste ändra arbetsvillkoren i yrkeslivet eller villkoren för förtroendevalda. Med trygga anställningar och 40-timmarsvecka kan man förmodligen göra det lättare för en del. Med mer flexibla former för politiskt arbete kan man förmodligen komma längre.

Kanske finns det sätt att korta mötena eller att ha dem på distans, kanske kan man på något sätt minska inläsningstiden. Där borde aktiva fritidspolitiker ha mer förslag att ge än jag själv. Kanske är det i partiernas arbetssätt som man ska leta. Men det är en vidare frågeställning som jag kanske kommer att följa upp här på bloggen eller annorstädes.

Nu hade jag tänkt skriva en del om sociala medier, men det har redan blivit för långt, så det får anstå tills vidare.

Ekots lördagsintervju

Jag har sällan sett ett radioinslag bli så unisont hyllat som Tomas Rambergs intervju med försvarsminister Karin Enström i Ekots lördagsintervju i helgen. En del har det naturligtvis att göra med situationen: Karin Enström är en ganska ny minister och hon är satt att försvara en politik (säga att man inte ska exportera vapen till diktaturer och sen exportera vapen till diktaturer i alla fall) som många upplever som ett klart fall av hyckleri. Att Sverige har en lång tradition av att föra just denna politik oavsett regering (det är oppositionens uppgift att hävda demokrati och mänskliga rättigheter och regeringens uppgift att stödja exportindustrin och underrättelseutbyte med främmande makt) är en annan sak.

Att vi alla älskar den där intervjun tror jag har att göra med två saker. Tomas Ramberg är naturligtvis en skicklig journalist, men det är två saker han gör som inte så många andra politiska journalister kan göra. 1) Han har 30 minuter på sig. I de flesta andra sammanhang vet politikern att det bara blir ett kort citat, och då pratar man i de citat man vill ha. I det långa formatet fungerar inte det. 2) Han har mer än en förmiddag att göra research på personen han ska intervjua och då kommer man inte undan med "vi inväntar utredningen" och liknande inövade undanflykter.

När jag föreläser om politisk kommunikation brukar jag visa en bit av de tre O:nas intervju med Erlander, den där han får en fråga om bostadsbristen i Stockholm och säger "ja, de får väl ställa sig i bostadskön". Där var kombinationen av följdfrågor och research förödande, mycket eftersom Erlander inte alls var van vid den typen av intervjuare. Politikers motstrategi efter den intervjun har varit att aldrig svara på en fråga igen utan istället bestämma sig för ett budskap och sen upprepa det som en papegoja tills reportern tröttnar och går hem. Det krävs engagemang och tid för att göra meningsfulla intervjuer utifrån de förutsättningarna. Jag tror absolut att det finns något att lära för alla journalister utifrån Ekots lördagsintervju, men det kanske krävs ett extra engagemang för att orka med det i brist på resurser.

Detta pekar i sin tur på en annan sak: god politisk journalistik som en bristvara i en tid när fragmentisering och kommersialisering har gjort det svårare att producera nyanserad, välresearchad och utrymmesmässigt stor journalistik och dessutom få betalt för det. Journalister må jaga Stora Journalistpriset; deras chefer jagar klick.

Jag kom att tänka på när moderatorn för den andra debatten mellan Barack Obama och Mitt Romney avbröt dem i ett meningsutbyte om Vita Husets svar på attacken i Benghazi och upplyste Romney och publiken om vad Obama egentligen hade sagt på en presskonferens. Publiken applåderade när Candy Crowley först sa att Obama visst hade använt ordet "terror" i uttalandet, och sedan igen när hon preciserade med att det visst hade tagit Vita Huset flera veckor innan man erkände att det var en riktad och planerad terroristattack mot ambassaden. Publiken applåderade för att en journalist gjorde sitt jobb.

Låt oss för ett ögonblick fundera på vad detta betyder för hälsoläget hos politisk journalistik i Sverige och i USA.

(Den här bloggposten föddes ur en diskussion med radiojournalisten Linnéa Mattisson om just Tomas Rambergs intervju.)

New Media and Society article now in print

My article, "The Subtle Nature of Facebook Politics", has been published in the latest issue of New Media and Society. I wrote about it earlier this year when it was published as an online first.

I note that out of nine original articles in this issue, five are from Nordic universities (with two from Lund university alone). Nordic authors are usually quite well represented in NMS, as well as in other specialised new media journals. This begs a discussion: do we need a Nordic journal for New Media? I think so.

Nya rön om Facebook och politiskt deltagande

Det är inte ofta man får se en statsvetenskaplig artikel i Nature, en av naturvetenskapens absoluta topptidskrifter, särskilt inte en som handlar om Facebook och politiskt deltagande.

Men artikeln, med den upplysande titeln "A 61-million-person experiment in social influence and political mobilization", och som publicerades den 12 september, är faktiskt något alldeles extra och kommer också med en del förvånande resultat.

I korthet har artikelförfattarna gjort följande. Tack vare ett samarbete med Facebook kunde de den 2 november 2010, alltså dagen för det senaste amerikanska kongressvalet, se till att (nästan) samtliga Facebookanvändare i USA över 18 som gick in på Facebook längst upp i sin news feed fick se ett meddelande som uppmanade dem att rösta. Man kunde också klicka på en knapp om man hade röstat och se vilka av ens vänner som hade klickat på knappen, och klicka på en länk där man kunde se var ens närmaste vallokal var. Detta fick de allra flesta, ca 60 miljoner, se i sitt flöde.

En kontrollgrupp på 600 000 fick se samma meddelande, men utan informationen om vilka av vännerna som hade klickat på "I voted!"-knappen. Ytterligare en kontrollgrupp på 600 000 fick inte se något meddelande alls.

En listig detalj var att man med hjälp av att matcha namn och födelsedata från Facebookprofilerna med offentliga data över röstlängderna kunde se vilka som FAKTISKT hade röstat i valet 2010. Det visade sig att underrapporteringen var mycket större än överrapporteringen, dvs det var inte så många som klickade i "I voted!" och inte hade röstat, men däremot väldigt många som röstade utan att klicka på knappen. Detta är inte så konstigt eftersom det inte fanns något tvång att delta. Poängen med att samköra med röstlängderna är att man då kan se hur meddelanden som folk läser på Facebook slår på verkligt beteende.

I absoluta termer var påverkan ganska svag, men signifikant: de som fick se meddelandet röstade i något högre utsträckning än de som inte fick se det, men den stora överraskningen var denna:

De som såg att någon av deras nära vänner hade röstat gick själva och röstade i högre utsträckning, och denna sociala effekt var större än den direkta effekten av meddelandet i sig.

Vad detta betyder är att människors politiska beteende påverkas av hur ens nära vänner beter sig i sociala medier. Fokuset på nära vänner är intressant, eftersom mycket forskning på sociala nätverk och sociala nätverkssajter utgår från att det är påverkan genom bekanta som är det intressanta: de nära vännerna påverkas man ju av ändå, medan de svaga länkarna (weak ties) ses som mer intressanta som informationsspridare.

Alla detaljer om metoder osv är klart och tydligt beskrivna i pappret. Detta är en av de mest imponerande, eleganta och enkla lösningar jag har sett för att dels dra nytta av den enorma datamängden som sociala medier producerar och dels producera resultat som inte är triviala.

Och jag har ytterligare en sak att bry mitt huvud över inför det sista rycket med min avhandling i ämnet.

Här hittar man en populärvetenskaplig sammanfattning (samt lite intressant tillkomsthistoria).

I OBS i P1 om jämlikhet och sociala medier

Jag medverkar i OBS i P1 med ett debattinlägg om sociala medier och politisk jämlikhet. Här är en länk till texten. I korthet argumenterar jag för att sociala medier visserligen är en välkommen plattform för politiskt deltagande, men det finns ingen anledning att tro att nätverken kan ersätta den representativa demokratins organisationer. Att tro det kan istället leda till minskad jämlikhet. Den mest jämlika politiska handlingen är att gå och rösta, och vi får inte glömma bort det.

Anders Mildner, journalist, svarar att ett jämlikt samhälle är möjligt och inom räckhåll, tack vare de sociala medierna. Hur?

En grundläggande insikt när man pratar om sådana här saker måste vara att förstå att den offentliga diskussionen i sig har utvidgats enormt de senaste åren. I vårt land finns i dag väldigt få hinder för den som vill göra sin röst hörd. Om jag och Nils Gustafsson pratar om demokrati här i public service-radion, kan du som lyssnar numera göra din åsikt hörd.

Just detta är att rasera hierarkier. Antagligen bygger du och alla andra som förmedlar sina tankar via internet upp nya medan ni gör det, men poängen är att även dessa kan utmanas och besegras.

Naturligtvis går det utmärkt för vem som helst att ge sig in i denna diskussion genom att blogga, twittra, skriva en kommentar, dela på Facebook eller vad man nu kan tänkas göra. Min poäng är att alla inte vill göra det, och allas röster räknas inte lika mycket i den offentliga debatten.

Anders Mildner och jag debatterar med våra titlar som sköld: jag är "forskaren", han är "journalisten". Vi är båda vana att uttrycka oss i offentligheten (vi kanske till och med har blivit coachade av en producent). Vi tillåts utbreda oss i riksradion. Det är en ojämlik debattsituation oavsett vad man tycker om saken. 

Alla hierarkier kan utmanas och besegras, men detta är inte något nytt, och det är inte säkert på vilket sätt det har blivit lättare på sistone.

Mildner tycker inte att valhandlingen duger så mycket till utan frågar: "varför stannar folk då hemma? Varför uteblir så många från valstugorna?"

Och då frågar jag istället: varför ÖKAR då valdeltagandet? Varför är det så MÅNGA som röstar? 2010 var det 84,6 % som röstade i riksdagsvalet jämfört med 82 % 2006. Bland 18-29-åringar ökade valdeltagandet procentuellt MER än för befolkningen som helhet, upp 3,8 %. 

Och framförallt: 84,6 % av de röstberättigade medborgarna i detta land masar sig alltså iväg till en vallokal för att lägga sin röst på dem som ska representera dem i riksdagen. Över sex miljoner människor. 

Naturligtvis berikar det demokratin att fler röster kan höras i den offentliga debatten. Men det finns mycket goda skäl att låta rösten i valurnan väga tyngre än rösten i radio. Eller på Twitter.

I City Helsingborg om twittrande kommunpolitiker

Jag intervjuas i dagens City Helsingborg angående att kommunfullmäktiges ordförande i Helsingborg överväger att förbjuda twittrande under kommunfullmäktiges sammanträden. Jag menar att det hela rör sig om en generationsfråga: för en del känns det naturligt att twittra från sammanträden - kanske till och med att föra en parallell debatt med andra ledamöter på Twitter, som någon sorts backchannel - medan det för andra ger ett intryck av ointresse och självupptagenhet.

Det gäller riksdagen också, och egentligen en lång rad olika sociala situationer, och det gäller inte bara twittrande och telefoner. När jag började doktorera 2007 diskuterades det om studenterna skulle få ta med sig bärbara datorer på föreläsningar och seminarier. Idag är det ingen som ifrågasätter att man har med sig en dator. Jag vet inte om studenterna twittrar från mina lektioner, men jag skulle ha svårt att bli arg på det.

Jag har intervjuat riksdagsledamöter för min sista artikel för avhandlingen, och av det har jag lärt mig att  kulturskillnaderna är stora, både mellan generationer och mellan personlighetstyper. Det finns ingen självklar norm för hur man ska bete sig, men det är uppenbart att smartphones och sociala medier har förändrat politikerns vardag i grunden.

Om man tittar på gamla bilder av riksdagens plenisal kan man se ledamöter som sover, ledamöter som stickar, ledamöter som skvallrar med varandra eller bläddrar i papper. Och på de nya bilderna tittar de allt oftare på sina telefoner: de läser mail, skickar SMS och twittrar. Och det är kanske varken särskilt bra eller dåligt för debatten i kammaren (för såvitt man inte trycker på fel knapp i voteringarna för att man är för upptagen med sin telefon - och det har hänt flera gånger!), men det är annorlunda. Politiker på alla nivåer är mer nåbara för medborgare, journalister, kolleger och så vidare. Det förändrar nödvändigtvis inte maktbalansen i samhället, men det förändrar arbetssättet.

New publication: The Subtle Nature of Facebook Politics

My latest article, "The subtle nature of Facebook politics: Swedish social network users and political participation" was recently published by New Media & Society as an "online before print" text. It will appear in the printed version sometime later this year or so.

For this study, I interviewed local politicians, members of interest organisations (environmental, human rights etc) and people who were not active in politics about their attitudes to political content in social network sites (ie Facebook).

It is sometimes claimed that by being exposed to political content and recruitment attempts, social network sites such as Facebook would make more people susceptible to participate actively in politics. However, it seems that people have all sorts of reasons for not participating: politics is too private to be discussed publicly; potential employers might not like my political views; Facebook is not appropriate for political discussion or action; politics and political discussion seems overly dichotomised. Etc.

However, non-actives are regularly exposed to political information, which raises their awareness although it doesn't necessarily mobilise them. People who are active in politics know this and use social network sites to subtly "inform" their Friends.

This text was a long time in the making, and I feel great now that it is finally published. I'm currently drafting another article with sort of the same argument, but using statistical data. The original abstract for the NMS article below.

Sweden, with a high level of political participation and an avant-garde position regarding internet access, broadband and social media penetration in the population, is a critical case for studying social media in relation to political participation. Three types of users – members of political parties, members of interest organizations, and non-members – are interviewed in focus groups about their attitudes to political content in the social network site Facebook. The discussions show that although practices and attitudes vary, using social network sites alone does not drive previously inactive respondents to political participation. Respondents who are members of interest organizations view social network sites as valuable tools for participation, whereas respondents who are not refrain from sharing political views with their friends. They are exposed to political content and requests for participation, but prefer generally to remain passive.

Om viral politik och teknologisk determinism på Människa +

Igår fick jag ännu ett välkommet tillfälle att prata om min forskning, denna gång för en liten men tapper skara från Människa +, en förening som intresserar sig för transhumanism.

Transhumanism handlar om att människan inte är "färdig" som varelse, och att det finns anledning till att sträva mot utveckling av människan, exempelvis genom att använda sig av ny teknik. Därför la jag lite extra tid på att prata om min syn på förhållandet mellan teknik och människa, eller snarare teknik och samhälle.

Det finns olika extrempositioner i det där. En långt driven teknologisk determinism innebär att samhällsförändringar är helt beroende av tekniska framsteg: en teknisk landvinning kommer, vilket sätter igång samhällsförändringar som är omöjliga att förhindra. I motsats till detta kan sättas ett socialkonstruktivistiskt perspektiv på teknologi, som istället betonar människans påverkan på teknologin: det finns inget objektivt med teknik, utan konstruktion och användning är helt beroende av samhällstrukturer.

Föga förvånande placerar jag mig i någon sorts mittenposition. Jag blir själv trött varje gång jag ställer upp en dikotomi av oresonliga extrempositioner och sedan sätter mig själv i den förnuftiga mitten, men är det inte så vi alla gör? Nåväl.

Det finns naturligtvis en samverkan. Teknik konstrueras av ingenjörer, uppfinnare och designers, som inte existerar i ett objektivistiskt vakuum eller handlar efter matematisk-logiska principer, utan är situerade i en konkret historisk och samhällelig kontext. Detta påverkar hur tekniken konstrueras.

Men konstruktörerna kan samtidigt inte förutsäga hur tekniken kommer att användas. Jag brukar ta videotelefoni som exempel. Om man tittar på science fiction från 50- och 60-talet, är det påfallande ofta hur kommunikation sker genom att personer talar med varandra genom videoskärmar. I 1984 förekommer en TV som tillåter tvåvägskommunikation (Storebror ser dig!). När jag skriver detta inser jag att det kanske inte är så konstigt att man väljer att göra så här: det är rimligen roligare att titta på ett samtal när man ser båda parterna än att se en person prata i telefon och bara höra den andra partens röst. Men ok, vi lämnar det.

Dealen är ju att tekniken för videotelefoni har funnits länge, men det är påfallande sällan som man ser personer använda den funktionen på sina mobiltelefoner. Jag är medveten om att Skype finns och funkar bra, men utan egentligen veta hur folk brukar använda Skype, skulle jag tippa att man ofta väljer bort bildfunktionen.

Om man inte har goda skäl att vilja titta på sin samtalspartner, vill säga. Videotelefoni verkar vara särskilt populärt hos ett par grupper. Döva, av uppenbara skäl. Samt far- och morföräldrar, föräldrar, och älskande som är skilda åt och gärna vill SE varandra. Men när jag har ett jobbsamtal känner jag sällan ett stort behov av att se personen jag talar med.

Att vi inte kan förutsäga hur en teknisk innovation kommer att användas tyder på ett samspel mellan teknik och samhälle. För det är samtidigt inte så att människors beteende inte förändras alls när nya teknik blir tillgänglig.

Facebook är ett bra exempel. Folk tycker om att skvallra, framställa sig själv i god dager, är intresserade av sina medmänniskor, vill ha sympati och uppmuntran från andra, vill dela med sig av information som de tycker är rolig och intressant och så vidare. Dessa grundläggande beteenden hos människan utgör grunden för de sociala nätverkssajternas existens.

Men sajter som Facebook leder till att dessa beteenden utövas på ett delvis nytt sätt. Talhandlingar som tidigare skulle varit flyktiga, blir manifesta. Personkretsar (familj, vänner, arbetskamrater osv) som tidigare varit separerade flyter ihop, och alla får ta del av samma digitala representation. Det sätter vår sociala smidighet på prov, men ger oss också (i idealfallet) en helhetssyn på våra bekanta.

I förlängningen, och detta är mitt huvudbudskap, innebär detta för politiken att de grundläggande strukturerna och drivkrafterna inte förändras i den mån som vissa kanske hoppas eller fruktar, men förändrar definitivt sättet som politik diskuteras, organiseras, och utförs.

Ungefär det sa jag igår alltså.

Nils om Carl Bildts twittrande i P4 Kristianstad

Det är ett par veckor sen, men jag brukar lägga in länkar till medieframträdanden här, så här är en länk till en intervju med mig i P4 Kristianstad den 15 februari i år. Denna dag hade Carl Bildt en frågestund på ett särskilt twitterkonto med anledning av den utrikespolitiska debatten i riksdagen tidigare under dagen.

Jag noterar bland annat att Bildt sedan länge är en pionjär inom att använda internet för politisk kommunikation, att detta är en del i en global trend - politiker vill synas vara tillgängliga, att det är förvånande att inte ännu fler kommunicerar med politiker via sociala medier, att en konversation med Carl Bildt av naturen måste vara assymmetrisk (fler som vill prata med honom än tvärtom), och lite annat.

I DN och City Landskrona

Jag intervjuades i DN den 4 januari och i City Landskrona den 26 januari om direktkontakten mellan politiker och folkvalda i sociala medier. Särskilt i City Landskrona så var citaten quite to the point.

"Ett högt valdeltagande är det bästa formen av politisk input som finns. Man behöver ingen utbildning och alla får rösta. Det finns ingenting som säger att mer direktkontakt är bättre ur en demokratisk synvinkel. Men man kan inte utifrån det säga att det är meningslöst för en politiker att använda sociala medier."

Uppdaterat: Denna bloggpost används som blurb för journalisten i City, mkt roligt"