Jag medverkade igår i Orientering i Danmarks Radios P1 och talade helt kort (dold bakom en voice over!) om valdeltagande i Sverige och vad som kan tänkas öka det.
Fortfarande kan man stöta på folk som tror att 1) valdeltagandet minskar, 2) politikerföraktet ökar, 3) politisk apati breder ut sig och 4) det är de ungas fel. Vilket är rätt? None of the above.
Som framgår av SCB:s statistik har ungas valdeltagande ökat två val i rad (2006 och 2010), och det har ökat mest bland grupper med lägst valdeltagande. Av valundersökningen 2010 framgår att politikerförtroendet ökade kraftigt. Intresset för politik är högre under 1960-talet, och den unga generationen idag är mer intresserad av politik än vad 68-generationen var 1968.
Sedan är det också så att valdeltagandet är lägre bland unga och särskilt bland förstagångsväljare. Detta är inget nytt utan som det brukar vara: med ökad livserfarenhet och politisk kunskap brukar valdeltagandet gå upp. Samtidigt grundläggs röstningsvanorna i ung ålder, så om man vill sätta in insatser för att höja valdeltagandet (eller hålla det på en hög nivå) är det de unga man ska satsa på.
Om nu ökat valdeltagande är ett mål i sig - det kan ju hända att ett minskat intresse för att rösta inte har att göra med bristande politiskt intresse eller minskad samhällssolidaritet, utan en känsla av att det inte spelar någon roll vad man röstar på. För några argument i den aktuella debatten om detta kan man konsultera denna intervju med Russell Brand.
Bortsett från detta finns det viss forskning om vad som har god effekt. Konstitutionsutskottet beställde för några år sedan en forskningsöversikt om detta, som gjordes av Ludvig Beckman. Bortsett från den uppenbara forskarsynpunkten att "det tarvas mera forskning omkring detta" lyfter Beckman fram studier som visar att det personliga mötet tycks fungera bäst. Detta är också väl känt av politiska partiers kampanjavdelningar. Det är därför som dörrknackandet har återkommit i stor stil. Moderaterna vill "lyssna på 900 000 väljare"och Socialdemokraterna uppmanar kontinuerligt sina medlemmar att organisera dörrknackningskampanjer. Liknande grepp är att sympatisörer erbjuds att bjuda hem politiker för politiska Tupperwarepartyn - förutom alla klassiska sätt att möta väljare i form av valstugor, torgmöten, talarkvällar, debatter etc etc.
Detta gäller naturligtvis också för kampanjandet i sociala medier, där sympatisörer uppmanas att dela med sig av länkar, tipsa om events, påminna sina vänner att rösta och så vidare. I en medieverklighet där det sociala nätverket fungerar som ett filter för vilken information man tar in, kan sympatisörer och gräsrötter bli viktigare för att nå ut med propaganda även till personer som inte är särskilt intresserade av politik.
Jag har i det sammanhanget redan tidigare skrivit om ett storskaligt experiment som visade på sociala smittoeffekter på valdeltagande genom Facebook.
Men alla de andra satsningar som görs på ungas valdeltagande, på skolval och skoldebatter, informationssatsningar, jippon och what not, som inte är kopplade till olika partiers försök att fiska röster? Där är forskningen lite splittrad, även om man i radioreportaget ovan kan få höra den amerikanske statsvetaren Donald Green tala sig varm för Rock the Vote, som använder sig av kändisar, konserter, bussturnéer och andra metoder för att få unga människor att - till att börja med - registrera sig för att rösta. Det verkar dock som om olika sorters satsningar av de här slagen kan ha en viss effekt - särskilt då om de involverar personliga möten. Ungdomsstyrelsen har av regeringen fått uppdraget att öka ungas valdeltagande i Sverige och lägger sju miljoner på att ge bidrag till projekt inför supervalåret 2014.
Tillgänglighet är en annan detalj. I Sverige behöver man inte som i USA registrera sig i förväg för att rösta, och tillgängligheten ökar för varje val med utökade tider för att förhandsrösta och fler lokaler att lämna förhandsröster (som butiksgallerior etc). Detta påverkar rimligen också valdeltagandet, även för förstagångsväljare. Man kan ju också helt enkelt tvinga medborgarna att rösta: i Australien och Belgien, liksom i en rad andra länder, är det obligatoriskt, vilket leder till ett ganska högt valdeltagande. Belgien hade i det senaste parlamentsvalet 2010 ett deltagande på 89 procent.
Sedan har vi ju hela den sakpolitiska verkligheten med konfliktnivåer, tydliga alternativ, engagerande sakfrågor, det allmänna politiska engagemanget i samhället och så vidare, men det får bli en annan gång.
Thursday, 21 November 2013
Monday, 18 November 2013
Wahlgren Symposium on Media, Democracy and Globalisation II
Min doktorandtjänst finansierades av Wahlgrenska stiftelsen (tack igen!) och ingick i ett löst sammanknutet projekt där totalt fem tjänster ingick. Förutom jag själv var det även Tina Askanius i medie- och kommunikationsvetenskap (som jag skrev en hyfsat lyckad artikel ihop med), Elisabet Björklund i filmvetenskap, Emilia Ljungberg i pressvetenskap och Zeenath Hasan på K3 i Malmö. Samarbetet oss emellan har varit roligt och givande om än i skiftande form.
En av slutpunkterna för projektet var det andra Wahlgrensymposiet, som ägde rum i fredags den 15 november på Pufendorfinstitutet i Lund. Det första ordnade vi i november 2008 med fem inbjudna talare. Min gäst var Markus Prior - en ytterst trevlig bekantskap!
Även denna gång hade vi inbjudna talare - och trots deras olika forskningsintressen blev det en intim och mycket givande dag som spände från feministisk film till bloggande backpackers.
Anastasia Kavada från University of Westminster var först ut för att presentera ett pågående projekt om Occupy-rörelsen med empiriskt material bland annat från Occupy London Stock Exchange och Occupy London. MYCKET intressant om motsättningen mellan strävan att ha en organisation byggd på demokratisk deltagarjämlikhet och nödvändigheten av att presentera ett sammanhållet budskap t ex i mediekontakter, och intressanta skillnader i hur de två olika eventen organiserades kommunikationsmässigt. I min avhandling är jag själv inne på hur nätverksaktivism (med uttalade jämlikhetsideal) lik förbannat organiseras i hierarkier och maktcentra. Jag tror att det är oundvikligt (vilket iofs redan Michels hävdade), men jag ser mycket fram emot kommande resultat från kavadas nya projekt.
Nishant Shah från Centre of Internet & Society, Bangalore, missade jag tyvärr eftersom jag tog hand om lunchcateringen, men det verkar ha varit en spännande presentation: Nishant berättade om Indiens lika ambitiösa som eventuellt misslyckade projekt för "e-literacy", vilket i stort sett tycks innebära "förmåga att hantera Microsoftprodukter i arbetet".
Jennie Germann Molz från College of the Holy Cross talade om internets betydelse för turismen och mindes nostalgiskt sina dagar som backpacker och det tidiga resebloggandet, som oundvikligen tycks ha övergått i mer kommersiella former, medan sociala nätverkssajter har övertagit behovet att dela med sig av reseupplevelser till vänner och familj.
Christie Milliken från Brock University avslutade med en fantastisk presentation om ytterst explicita feministiska "själv-hälso-filmer" i 1970-talets USA. Vi fick se tre klipp med kvinnor som inför publik demonstrerade hur man gör en gynundersökning på sig själv med hjälp av spekulum, spegel och ficklampa. Milliken berättade hur hennes studenter brukar ta mycket mer intryck av dessa filmer än av något annat hon visar av 1970-talsdokumentärer - kanske främst eftersom nakenhet och kön idag är så intimt förknippat med pornografi.
Sammanfattningsvis var det en mycket lyckad tillställning!
Den andra och avslutande slutpunkten för Wahlgrenprojektet kommer förhoppningsvis att bli ett temanummer av Statsvetenskaplig tidskrift där vi alla fem skriver på svenska om vår forskning. Mer om detta senare!
En av slutpunkterna för projektet var det andra Wahlgrensymposiet, som ägde rum i fredags den 15 november på Pufendorfinstitutet i Lund. Det första ordnade vi i november 2008 med fem inbjudna talare. Min gäst var Markus Prior - en ytterst trevlig bekantskap!
Även denna gång hade vi inbjudna talare - och trots deras olika forskningsintressen blev det en intim och mycket givande dag som spände från feministisk film till bloggande backpackers.
Anastasia Kavada från University of Westminster var först ut för att presentera ett pågående projekt om Occupy-rörelsen med empiriskt material bland annat från Occupy London Stock Exchange och Occupy London. MYCKET intressant om motsättningen mellan strävan att ha en organisation byggd på demokratisk deltagarjämlikhet och nödvändigheten av att presentera ett sammanhållet budskap t ex i mediekontakter, och intressanta skillnader i hur de två olika eventen organiserades kommunikationsmässigt. I min avhandling är jag själv inne på hur nätverksaktivism (med uttalade jämlikhetsideal) lik förbannat organiseras i hierarkier och maktcentra. Jag tror att det är oundvikligt (vilket iofs redan Michels hävdade), men jag ser mycket fram emot kommande resultat från kavadas nya projekt.
Nishant Shah från Centre of Internet & Society, Bangalore, missade jag tyvärr eftersom jag tog hand om lunchcateringen, men det verkar ha varit en spännande presentation: Nishant berättade om Indiens lika ambitiösa som eventuellt misslyckade projekt för "e-literacy", vilket i stort sett tycks innebära "förmåga att hantera Microsoftprodukter i arbetet".
Jennie Germann Molz från College of the Holy Cross talade om internets betydelse för turismen och mindes nostalgiskt sina dagar som backpacker och det tidiga resebloggandet, som oundvikligen tycks ha övergått i mer kommersiella former, medan sociala nätverkssajter har övertagit behovet att dela med sig av reseupplevelser till vänner och familj.
Christie Milliken från Brock University avslutade med en fantastisk presentation om ytterst explicita feministiska "själv-hälso-filmer" i 1970-talets USA. Vi fick se tre klipp med kvinnor som inför publik demonstrerade hur man gör en gynundersökning på sig själv med hjälp av spekulum, spegel och ficklampa. Milliken berättade hur hennes studenter brukar ta mycket mer intryck av dessa filmer än av något annat hon visar av 1970-talsdokumentärer - kanske främst eftersom nakenhet och kön idag är så intimt förknippat med pornografi.
Sammanfattningsvis var det en mycket lyckad tillställning!
Den andra och avslutande slutpunkten för Wahlgrenprojektet kommer förhoppningsvis att bli ett temanummer av Statsvetenskaplig tidskrift där vi alla fem skriver på svenska om vår forskning. Mer om detta senare!
Om Strindberg och sociala medier
När min frus farfar dog för drygt sex år sedan tog jag hand om hans upplaga av Strindbergs samlade skrifter (som gavs ut 1912-1921). Jag bestämde mig då för att läsa precis allt, 55 band, tiotusentals sidor dramatik, prosa, lyrik och rent trams.
Detta läsprojekt råkade sammanfalla med att jag blev doktorand i statsvetenskap, och under fem år, 2007-2012, varvade jag vetenskapliga verk på dagarna med Strindberg på kvällarna (fast jag hann läsa LITE andra saker också). Resultatet har blivit att jag ganska ofta tänker på Strindberg eller i alla fall någon av hans texter. De som umgås med mig eller läser mig på Twitter har fått stå ut med detta ett tag.
Jag har däremot aldrig skrivit något mer uppstyrt om Strindberg, men på sistone har jag faktiskt skrivit två olika Strindbergsrelaterade texter.
Jag recenserade Göran Strömbergs massiva biografi Strindberg - ett liv i Sydsvenskan den 9 november. Jag fick ganska stort utrymme för min text, men jag hade lätt kunnat skriva tre gånger så långt. Bara en sådan sak: Söderström skriver om Strindbergs agrarsocialistiska period och för att förklara ungefär vad det rör sig om nämner han - i samma andetag - Pol Pot och Miljöpartiet. Det är förvisso två mycket olika politiska fenomen. Framförallt skulle man dock kunna säga mycket om Strindbergs politiska uppfattningar och hur de på samma gång belyser och står i kontrast till de dominerande rörelserna i tiden. Annars uppskattade jag särskilt den ingående analysen av Strindbergs måleri och att Söderström lyfter fram Strindbergs ambivalenta förhållande till homosexualitet (och kanske än mer till traditionella könsroller).
I OBS i P1 den 12 november medverkade jag med en essä om Strindbergs förhållande till sociala medier. Det är egentligen en ganska enkel poäng: vad vi sysslar med i sociala medier är inte i sig nya beteenden. Strindberg tog selfies, fiktionaliserade sitt liv, "delade" innehåll etc. Men jag tyckte att det blev extra tydligt tack vare Strindbergs produktivitet och språkkänsla. Tom Standage har för övrigt skrivit en hel bok om det där, Writing on the Wall (2013), som jag för övrigt hoppas få återkomma till - jag läser den just nu i ett exemplar som författaren personligen delat med sig av i ett nätverksexperiment som han kallar "share it like Cicero".
Kanske blir det mer Strindberg, kanske inte. Jag är hur som helst inte den förste statsvetaren som intresserar mig för honom: Patrik Hall skrev för ett antal år sen en artikel om hur man kan se Strindbergsfejden som ett exempel på hur medborgarskapet kan diskuteras i en politisk offentlighet.
Detta läsprojekt råkade sammanfalla med att jag blev doktorand i statsvetenskap, och under fem år, 2007-2012, varvade jag vetenskapliga verk på dagarna med Strindberg på kvällarna (fast jag hann läsa LITE andra saker också). Resultatet har blivit att jag ganska ofta tänker på Strindberg eller i alla fall någon av hans texter. De som umgås med mig eller läser mig på Twitter har fått stå ut med detta ett tag.
Jag har däremot aldrig skrivit något mer uppstyrt om Strindberg, men på sistone har jag faktiskt skrivit två olika Strindbergsrelaterade texter.
Jag recenserade Göran Strömbergs massiva biografi Strindberg - ett liv i Sydsvenskan den 9 november. Jag fick ganska stort utrymme för min text, men jag hade lätt kunnat skriva tre gånger så långt. Bara en sådan sak: Söderström skriver om Strindbergs agrarsocialistiska period och för att förklara ungefär vad det rör sig om nämner han - i samma andetag - Pol Pot och Miljöpartiet. Det är förvisso två mycket olika politiska fenomen. Framförallt skulle man dock kunna säga mycket om Strindbergs politiska uppfattningar och hur de på samma gång belyser och står i kontrast till de dominerande rörelserna i tiden. Annars uppskattade jag särskilt den ingående analysen av Strindbergs måleri och att Söderström lyfter fram Strindbergs ambivalenta förhållande till homosexualitet (och kanske än mer till traditionella könsroller).
I OBS i P1 den 12 november medverkade jag med en essä om Strindbergs förhållande till sociala medier. Det är egentligen en ganska enkel poäng: vad vi sysslar med i sociala medier är inte i sig nya beteenden. Strindberg tog selfies, fiktionaliserade sitt liv, "delade" innehåll etc. Men jag tyckte att det blev extra tydligt tack vare Strindbergs produktivitet och språkkänsla. Tom Standage har för övrigt skrivit en hel bok om det där, Writing on the Wall (2013), som jag för övrigt hoppas få återkomma till - jag läser den just nu i ett exemplar som författaren personligen delat med sig av i ett nätverksexperiment som han kallar "share it like Cicero".
Kanske blir det mer Strindberg, kanske inte. Jag är hur som helst inte den förste statsvetaren som intresserar mig för honom: Patrik Hall skrev för ett antal år sen en artikel om hur man kan se Strindbergsfejden som ett exempel på hur medborgarskapet kan diskuteras i en politisk offentlighet.
Thursday, 7 November 2013
I TV4 Skåne om politiker, ånger, och sociala medier
Jag intervjuades i ett inslag i TV4:s lokalnyheter om politiker som (inte) ångrar saker de skrivit på sociala medier. Man hade gjort en enkät, och det var väldigt få som uppgav att de ångrade något. En sak jag sa som inte togs med var mina fria spekulationer om varför så få var ångerfulla:
1) Det finns ju ingen anledning att ångra något man skrivit innan man får en stormflod av negativa reaktioner. När man skriver saker i sociala medier är det ju ofta som reaktioner helt enkelt uteblir, eller att merparten av reaktionerna är positiva. Trots detta är den allra största delen av publiken osynlig. När man börjar glida iväg mot det mer spetsigt formulerade kan man få en massa påhejare som tycker att man ska ta i ännu mer. Eftersom de som är negativa kanske inte syns är det då lätt att falla in i det. Och sen rycks plötsligt det skrivna ur den kontextlösa kontexten och kastas i ansiktet på en av en reporter.
2) Det kan vara dumt att i en öppen enkät säga att man ångrar någonting man skrivit i sociala medier, eftersom det kan få folk att fundera på VAD det är man ångrar, och på så sätt dra oönskad uppmärksamhet till tveksamma inlägg.
3) Slutligen kan det ju också vara så att politiker är vana vid att väga sina ord på guldvåg, och då är det naturligt att de inte har anledning att ångra något.
Till sist en allmän reflektion: kanske är det så att toleransen för enskilda snedsteg i t ex sociala medier kommer att öka i takt med att vi blir allt mer vana vid att allt vi gör på nätet sparas och kan användas emot oss. Jag tycker visserligen inte att detta kan anas redan nu, men jag är inte den förste att föreslå en sådan utveckling, så det kanske kommer senare?
1) Det finns ju ingen anledning att ångra något man skrivit innan man får en stormflod av negativa reaktioner. När man skriver saker i sociala medier är det ju ofta som reaktioner helt enkelt uteblir, eller att merparten av reaktionerna är positiva. Trots detta är den allra största delen av publiken osynlig. När man börjar glida iväg mot det mer spetsigt formulerade kan man få en massa påhejare som tycker att man ska ta i ännu mer. Eftersom de som är negativa kanske inte syns är det då lätt att falla in i det. Och sen rycks plötsligt det skrivna ur den kontextlösa kontexten och kastas i ansiktet på en av en reporter.
2) Det kan vara dumt att i en öppen enkät säga att man ångrar någonting man skrivit i sociala medier, eftersom det kan få folk att fundera på VAD det är man ångrar, och på så sätt dra oönskad uppmärksamhet till tveksamma inlägg.
3) Slutligen kan det ju också vara så att politiker är vana vid att väga sina ord på guldvåg, och då är det naturligt att de inte har anledning att ångra något.
Till sist en allmän reflektion: kanske är det så att toleransen för enskilda snedsteg i t ex sociala medier kommer att öka i takt med att vi blir allt mer vana vid att allt vi gör på nätet sparas och kan användas emot oss. Jag tycker visserligen inte att detta kan anas redan nu, men jag är inte den förste att föreslå en sådan utveckling, så det kanske kommer senare?
Tuesday, 8 October 2013
Utopier
Det här var ett tag sen, men jag hade semester, och sen var jag föräldraledig, så jag skyller på det. De här inläggen om mina medieframträdanden är ju hur som helst mest för min egen del. Nå!
Jag intervjuades om min avhandling i den danska tidningen Information den 17 juli (med den roliga rubriken "Sociale medier er ikke en demokratisk klasseknuser").
Artikeln börjar med att beskriva min egen utveckling från glad utopistoptimist över dystopessimist till, öh, objektiv betraktare. Det finns lite att reda upp där.
I min avhandling skriver jag om debatten mellan (cyber-)utopister och -dystopiker.
Utopisterna, i sin mest streckgubbeartade form (dvs som Evgeny Morozov beskriver dem) tänker sig att de förtryckande strukturer i form av byråkratiska stater, hierarkiska partier osv lägger på de frihetstörstande medborgarna ska besegras och vittra bort när nätverksaktivism och nätverksorganisering låter alla göra sina röster höra på ett fritt och jämlikt sätt. Arabisk vår och så vidare.
Dystopikerna menar i stället att samhället blir mindre demokratiskt eftersom de som redan har makt och inflytande med digitala medier får ännu större möjligheter att utöva denna makt och kontrollera agendor och folk. The Great Firewall, Snowden, och så vidare.
En stor grupp kan vi kanske kalla för skeptiker; de menar att digitala medier i stort sett saknar påverkan på det politiska systemet.
Vad man nu menar med det. Och det är väl problemet, att när vi reducerar den här debatten till ett läger som står och hojtar "Det är revolution! Allt blir fantastiskt!" och ett annat som svarar "Det blir värre!" med ett tredje i mitten som muttrar "Det är samma gamla skit." blir den i princip helt frikopplad från verkligheten. Till att börja med eftersom den rör sig om tänkta extremer mer än den handlar om den faktiska verkligheten.
Vad är det för utopi som utopisterna ser framför sig, egentligen? Naturligtvis kallar de det inte för en utopi eller sig själva för utopister, vem skulle göra det? Grejen är att själva kärnan i debatten - vilket samhälle vi egentligen vill ha - sällan diskuteras i detalj. Det beror i sin tur på att "vi" inte alls är överens om hur det samhället ska se ut.
Alla är överens om att vi ska ha demokrati tills vi börjar prata om vad vi menar med demokrati. Alla världens länder anser sig vara demokratiska. När Carin Jämtin för tio år sedan var nyutnämnd biståndsminister fick hon svara på vilka länder som är riktiga demokratier. Hon svarade: "Vad är ett demokratiskt land? Det är en sådan fråga som även professorerna på de kändaste universiteten tvistar om. De enda demokratier som finns är väl Sverige och Norge och några stycken till."
Det var ett svar som kanske andades en smula ironi, men svaret rymmer en viktig sanning: demokrati kan se ut på olika sätt och det är väldigt svårt att dela in världens länder i tydliga kategorier (men vi är hyfsat säkra på att Sverige är en demokrati). Den nuvarande försvarsministern hade å sin sida häromåret lika svårt att peka ut vilka länder som är diktaturer.
Men när vi talar om att vi vill att världen ska bli mer demokratisk är det rimligt att fundera på vad det egentligen skulle innebära. När vi tänker på länder som Kina, Egypten osv och föreställer oss en demokratisk utveckling för dem så kanske vi uttalat eller outtalat föreställer oss att de ska bli mer som Sverige, som om det vore någon sorts logisk slutpunkt för demokratiskt utvecklingsarbete. (Eller som något annat land. I sitt stora verk om statens utveckling talar Francis Fukuyama om "getting to Denmark" som något sorts benchmark i statskonst.)
Men när vi tänker på vårt eget land är vi kanske inte längre så nöjda med hur det står till med demokratin. Är det inte så att en del bestämmer mer än andra? De politiker som vi väljer - lyssnar de verkligen på väljarna eller regerar de efter eget huvud? Finns det inte mäktiga organiserade intressen i samhället - näringslivet, fackförbunden - som har lättare att nå företräde hos politikerna? Och har inte medierna ett genomgripande inflytande över vilken sorts politisk debatt som ens får föras? Har alla medborgare samma möjlighet att göra sina röster hörda?
Nej, det har de inte. Och därför är det kanske naturligt att man så ofta sätter sitt hopp till olika innovationer som ska fördela makten och inflytandet mer jämlikt i samhället.
Men mycket av detta är som sagt ofta outtalat: man tänker sig att det finns någon sorts inneboende vilja till politiskt engagemang (eller ännu mer abstrakt någon sorts vilja till ökad egenmakt överhuvudtaget) hos alla människor. Om man bara kan frigöra människan från olika slags hinder (PK-media, den representativa demokratin, you name it) kommer dessa fria individer att i anarko-libertariansk yra att skapa sig en bättre framtid i öppet samarbete genom nätets försorg.
Det där är ju också en streckgubbe: det är sällan någon tillåter sig att skena iväg så långt med fantasin. Kanske får oftare de nätrelaterade utopierna drag av andra ideologier: socialliberalism och socialdemokrati, dessa våra vanligaste svenska tankesystem. En utopi som inte ligger så långt från samtiden eller det nära förflutna. Ett revitaliserat civilsamhälle med digitala folkrörelser.
Min egen ingång till nätet och utopierna är att ett mer demokratiskt eller jämlikt samhälle skapas inte med hjälp av appar: man har inte samma möjlighet till inflytande bara för att fler kan twittra med Göran Hägglund. För att dra största möjliga nytta av de möjligheter som nätet erbjuder krävs mer grundläggande saker: jobb, utbildning, välfärd, självkänsla, tillit. Att tro att man ska kunna öka demokratin med "digital demokrati" utan att koppla ihop det med allt det andra är att kasta in degen i ugnen utan att ens slänga in jästen i efterhand.
Så, ungefär, tänker jag om utopier och nätet.
Jag intervjuades om min avhandling i den danska tidningen Information den 17 juli (med den roliga rubriken "Sociale medier er ikke en demokratisk klasseknuser").
Artikeln börjar med att beskriva min egen utveckling från glad utopistoptimist över dystopessimist till, öh, objektiv betraktare. Det finns lite att reda upp där.
I min avhandling skriver jag om debatten mellan (cyber-)utopister och -dystopiker.
Utopisterna, i sin mest streckgubbeartade form (dvs som Evgeny Morozov beskriver dem) tänker sig att de förtryckande strukturer i form av byråkratiska stater, hierarkiska partier osv lägger på de frihetstörstande medborgarna ska besegras och vittra bort när nätverksaktivism och nätverksorganisering låter alla göra sina röster höra på ett fritt och jämlikt sätt. Arabisk vår och så vidare.
Dystopikerna menar i stället att samhället blir mindre demokratiskt eftersom de som redan har makt och inflytande med digitala medier får ännu större möjligheter att utöva denna makt och kontrollera agendor och folk. The Great Firewall, Snowden, och så vidare.
En stor grupp kan vi kanske kalla för skeptiker; de menar att digitala medier i stort sett saknar påverkan på det politiska systemet.
Vad man nu menar med det. Och det är väl problemet, att när vi reducerar den här debatten till ett läger som står och hojtar "Det är revolution! Allt blir fantastiskt!" och ett annat som svarar "Det blir värre!" med ett tredje i mitten som muttrar "Det är samma gamla skit." blir den i princip helt frikopplad från verkligheten. Till att börja med eftersom den rör sig om tänkta extremer mer än den handlar om den faktiska verkligheten.
Vad är det för utopi som utopisterna ser framför sig, egentligen? Naturligtvis kallar de det inte för en utopi eller sig själva för utopister, vem skulle göra det? Grejen är att själva kärnan i debatten - vilket samhälle vi egentligen vill ha - sällan diskuteras i detalj. Det beror i sin tur på att "vi" inte alls är överens om hur det samhället ska se ut.
Alla är överens om att vi ska ha demokrati tills vi börjar prata om vad vi menar med demokrati. Alla världens länder anser sig vara demokratiska. När Carin Jämtin för tio år sedan var nyutnämnd biståndsminister fick hon svara på vilka länder som är riktiga demokratier. Hon svarade: "Vad är ett demokratiskt land? Det är en sådan fråga som även professorerna på de kändaste universiteten tvistar om. De enda demokratier som finns är väl Sverige och Norge och några stycken till."
Det var ett svar som kanske andades en smula ironi, men svaret rymmer en viktig sanning: demokrati kan se ut på olika sätt och det är väldigt svårt att dela in världens länder i tydliga kategorier (men vi är hyfsat säkra på att Sverige är en demokrati). Den nuvarande försvarsministern hade å sin sida häromåret lika svårt att peka ut vilka länder som är diktaturer.
Men när vi talar om att vi vill att världen ska bli mer demokratisk är det rimligt att fundera på vad det egentligen skulle innebära. När vi tänker på länder som Kina, Egypten osv och föreställer oss en demokratisk utveckling för dem så kanske vi uttalat eller outtalat föreställer oss att de ska bli mer som Sverige, som om det vore någon sorts logisk slutpunkt för demokratiskt utvecklingsarbete. (Eller som något annat land. I sitt stora verk om statens utveckling talar Francis Fukuyama om "getting to Denmark" som något sorts benchmark i statskonst.)
Men när vi tänker på vårt eget land är vi kanske inte längre så nöjda med hur det står till med demokratin. Är det inte så att en del bestämmer mer än andra? De politiker som vi väljer - lyssnar de verkligen på väljarna eller regerar de efter eget huvud? Finns det inte mäktiga organiserade intressen i samhället - näringslivet, fackförbunden - som har lättare att nå företräde hos politikerna? Och har inte medierna ett genomgripande inflytande över vilken sorts politisk debatt som ens får föras? Har alla medborgare samma möjlighet att göra sina röster hörda?
Nej, det har de inte. Och därför är det kanske naturligt att man så ofta sätter sitt hopp till olika innovationer som ska fördela makten och inflytandet mer jämlikt i samhället.
Men mycket av detta är som sagt ofta outtalat: man tänker sig att det finns någon sorts inneboende vilja till politiskt engagemang (eller ännu mer abstrakt någon sorts vilja till ökad egenmakt överhuvudtaget) hos alla människor. Om man bara kan frigöra människan från olika slags hinder (PK-media, den representativa demokratin, you name it) kommer dessa fria individer att i anarko-libertariansk yra att skapa sig en bättre framtid i öppet samarbete genom nätets försorg.
Det där är ju också en streckgubbe: det är sällan någon tillåter sig att skena iväg så långt med fantasin. Kanske får oftare de nätrelaterade utopierna drag av andra ideologier: socialliberalism och socialdemokrati, dessa våra vanligaste svenska tankesystem. En utopi som inte ligger så långt från samtiden eller det nära förflutna. Ett revitaliserat civilsamhälle med digitala folkrörelser.
Min egen ingång till nätet och utopierna är att ett mer demokratiskt eller jämlikt samhälle skapas inte med hjälp av appar: man har inte samma möjlighet till inflytande bara för att fler kan twittra med Göran Hägglund. För att dra största möjliga nytta av de möjligheter som nätet erbjuder krävs mer grundläggande saker: jobb, utbildning, välfärd, självkänsla, tillit. Att tro att man ska kunna öka demokratin med "digital demokrati" utan att koppla ihop det med allt det andra är att kasta in degen i ugnen utan att ens slänga in jästen i efterhand.
Så, ungefär, tänker jag om utopier och nätet.
Monday, 7 October 2013
Debut på NEMO:s blogg
Jag debuterar på forskningsprojektet NEMO:s (New Media, New Democracy) engelskspråkiga blogg med en text om en paneldebatt om demokrati, transparens, korruption och digital teknologi som Veckans Affärer anordnade förra veckan i samband med deras temadag Hållbara Affärer. Deltog gjorde förutom jag själv Brit Stakston från JMW, Åse Bergstedt från Millicom och David Mothander från Google.
Inlägget kan läsas här: Communication does not want to be free
Inlägget kan läsas här: Communication does not want to be free
Monday, 8 July 2013
Obligatorisk Almedalsreaktion
Jag gjorde min Almedalsdebut förra veckan, och med tanke på den enorma flod av sammanfattningar och kommentarer kring Almedalsveckan som brukar florera så här års antar jag att det här inlägget först och främst är avsett för mig själv. Jag ska ändå försöka att inte bli långrandig.
Jag reste till Almedalen av följande skäl: jag arbetar med ett projekt om hur sociala medier förändrar riksdagsarbetet och intervjuar av den anledningen ett antal riksdagsledamöter från samtliga riksdagspartier. När jag började med detta förra året upptäckte jag att svenska riksdagsledamöter är oerhört välvilliga mot oss forskare och ställer gärna upp i olika sammanhang. Svarsfrekvensen i den så kallade Riksdagsundersökningen som Göteborgs universitet genomför sedan 1969 (!) är exempelvis på ca 95 %, vilket ju får sägas vara exceptionellt bra. Det är dock också så att riksdagsledamöter arbetar under hårt tryck utifrån. De får runt 100-200 mail om dagen, vilket gör att det kan ta ganska länge att få svar den vägen. Om man har tillgång till deras mobilnummer blir det lite bättre - SMS är ett favoritverktyg för riksdagsledamöter - men i värsta fall måste man gå via en politisk sekreterare eller till och med pressekreterare som inte alltid vidarebefordrar ens önskemål. (Det finns naturligtvis välvilliga sekreterare också, jag träffade ett par stycken i Almedalen som till och med hade varit mina studenter och hade stor förståelse för mitt arbete.)
Men det allra bästa enligt min erfarenhet är att gå fram till en riksdagsledamot, skaka hand och artigt förklara vad man vill. Jag har hittills inte fått ett enda nej den vägen. På Almedalsveckan vimlar det av riksdagsledamöter och det står dessutom utsatt i programmet vilka seminarier och evenemang de kommer att medverka på, så då är det bara att gå dit och sträcka fram näven, vilket jag jag gjorde med stor framgång. Jag bokade in samtliga intervjuer för partiet jag koncentrerade mig på och genomförde dessutom fem under veckan.
Denna strategi gjorde att jag inte alls valde ut vilka arrangemang jag skulle gå på utifrån mina intressen, utan efter helt andra bevekelsegrunder, vilket jag tror var givande. Många - exempelvis Bo Rothstein - kritiserar debatter och seminarier för att vara ytliga och rentav förvrängda i en viss riktning. Så är det säkert ofta. Om Fastighetsägarna ordnar en utfrågning är det nog inte för att sakligt och objektivt tränga in i exempelvis fastighetsskattens vara eller icke vara, och om jag hade gått på seminarier om sådant jag kan hade jag nog också blivit besviken.
Men nu fick jag istället lära mig om indexeringens roll för garantipensionens storlek, utförsäljningen av de svenska stadsnäten, europeiska tillväxtstrategier, sambandet mellan kultur och hälsa och annat matnyttigt, och gott så.
Det andra man brukar anföra mot Almedalsveckan är det osunda umgänget mellan politiker, lobbyister och journalister som sägs vara ett hot mot demokratin. Men då är det nästan som om man förutsätter att Almedalen är skuld till detta, och så är det ju inte: Almedalen är ett symptom på hur politisk makt uppstår och fördelas i Sverige, inte en orsak till detta. Och i så fall är det väl bra att det synliggörs på detta sätt.
Och även om man kan säga att det är ett exkluderande jippo är det rimligen mindre exkluderande än när samma osunda umgänge sker i skyddat tillstånd i Stockholm - det som Håkan Juholt lite småbittert kallade klägget. För en ung engagerad idealist som vill träffa lite makthavare och få en smula uppmärksamhet för sina frågor är det nog ändå jämförelsevis låga trösklar, som Oisín Cantwell konstaterade i en krönika.
Så för mig förenar Almedalsveckan det bästa och det sämsta med Sverige: den relativa öppenheten och lättillgängligheten parat med insikten om vilken homogen gröt av etniska svenskar mitt i livet som styr detta land. Och detta att jag träffade så många gamla bekanta - det var både roligt och en aning skrämmande. Är det "vi" som styr nu?
PS: Jag har letat, men jag har nog bara skrivit om Almedalen en enda gång tidigare, och det var sju år sedan.
ds
Jag reste till Almedalen av följande skäl: jag arbetar med ett projekt om hur sociala medier förändrar riksdagsarbetet och intervjuar av den anledningen ett antal riksdagsledamöter från samtliga riksdagspartier. När jag började med detta förra året upptäckte jag att svenska riksdagsledamöter är oerhört välvilliga mot oss forskare och ställer gärna upp i olika sammanhang. Svarsfrekvensen i den så kallade Riksdagsundersökningen som Göteborgs universitet genomför sedan 1969 (!) är exempelvis på ca 95 %, vilket ju får sägas vara exceptionellt bra. Det är dock också så att riksdagsledamöter arbetar under hårt tryck utifrån. De får runt 100-200 mail om dagen, vilket gör att det kan ta ganska länge att få svar den vägen. Om man har tillgång till deras mobilnummer blir det lite bättre - SMS är ett favoritverktyg för riksdagsledamöter - men i värsta fall måste man gå via en politisk sekreterare eller till och med pressekreterare som inte alltid vidarebefordrar ens önskemål. (Det finns naturligtvis välvilliga sekreterare också, jag träffade ett par stycken i Almedalen som till och med hade varit mina studenter och hade stor förståelse för mitt arbete.)
Men det allra bästa enligt min erfarenhet är att gå fram till en riksdagsledamot, skaka hand och artigt förklara vad man vill. Jag har hittills inte fått ett enda nej den vägen. På Almedalsveckan vimlar det av riksdagsledamöter och det står dessutom utsatt i programmet vilka seminarier och evenemang de kommer att medverka på, så då är det bara att gå dit och sträcka fram näven, vilket jag jag gjorde med stor framgång. Jag bokade in samtliga intervjuer för partiet jag koncentrerade mig på och genomförde dessutom fem under veckan.
Denna strategi gjorde att jag inte alls valde ut vilka arrangemang jag skulle gå på utifrån mina intressen, utan efter helt andra bevekelsegrunder, vilket jag tror var givande. Många - exempelvis Bo Rothstein - kritiserar debatter och seminarier för att vara ytliga och rentav förvrängda i en viss riktning. Så är det säkert ofta. Om Fastighetsägarna ordnar en utfrågning är det nog inte för att sakligt och objektivt tränga in i exempelvis fastighetsskattens vara eller icke vara, och om jag hade gått på seminarier om sådant jag kan hade jag nog också blivit besviken.
Men nu fick jag istället lära mig om indexeringens roll för garantipensionens storlek, utförsäljningen av de svenska stadsnäten, europeiska tillväxtstrategier, sambandet mellan kultur och hälsa och annat matnyttigt, och gott så.
Det andra man brukar anföra mot Almedalsveckan är det osunda umgänget mellan politiker, lobbyister och journalister som sägs vara ett hot mot demokratin. Men då är det nästan som om man förutsätter att Almedalen är skuld till detta, och så är det ju inte: Almedalen är ett symptom på hur politisk makt uppstår och fördelas i Sverige, inte en orsak till detta. Och i så fall är det väl bra att det synliggörs på detta sätt.
Och även om man kan säga att det är ett exkluderande jippo är det rimligen mindre exkluderande än när samma osunda umgänge sker i skyddat tillstånd i Stockholm - det som Håkan Juholt lite småbittert kallade klägget. För en ung engagerad idealist som vill träffa lite makthavare och få en smula uppmärksamhet för sina frågor är det nog ändå jämförelsevis låga trösklar, som Oisín Cantwell konstaterade i en krönika.
Så för mig förenar Almedalsveckan det bästa och det sämsta med Sverige: den relativa öppenheten och lättillgängligheten parat med insikten om vilken homogen gröt av etniska svenskar mitt i livet som styr detta land. Och detta att jag träffade så många gamla bekanta - det var både roligt och en aning skrämmande. Är det "vi" som styr nu?
PS: Jag har letat, men jag har nog bara skrivit om Almedalen en enda gång tidigare, och det var sju år sedan.
ds
Subscribe to:
Posts (Atom)
