Extra val: författningspolitisk kommentar

UPPDATERAD 2014-12-05 (se nederst i inlägget)

Efter att statsministern i går meddelade att regeringen den 29 december avser att utlysa extra val som ska hållas den 22 mars 2015 har det blivit uppenbart att det finns en stor osäkerhet kring vad som egentligen gäller vid sådana tillfällen. Såväl journalister, tyckonomer som seniora statsvetare har uttalat sig och sagt att regeringen nu kommer att bli en övergångsregering, som inte "får" besluta några stora saker utan bara ska administrera. Till och med i regeringskansliet lär tjänstemännen ha pratat om "expeditionsministär".

Det är inte alls konstigt att det är så här: vi har inte haft nyval (som den gamla termen löd) sedan 1958, och vi har aldrig haft extra val med den "nya" regeringsformen, som började gälla 1975.

Jag tänkte därför gå igenom några saker som extra val innebär. Jag vill understryka att även om jag är disputerad i statsvetenskap är jag ingen författningsexpert. Jag har däremot läst vad som står i regeringsformen, riksdagsordningen samt några förarbeten till dessa lagar: SOU 1967: 26 "Partiell författningsreform" och SOU 1972: 15 "Ny regeringsform. Ny riksdagsordning". Båda finns tillgängliga här.

1. Extra val är till för att lösa konflikter mellan riksdag och regering.

Nyvalsinstitutet öppnar möjlighet att under löpande valperiod kontrollera att opinionen inom riksdagen överensstämmer med folkopinionen. Anledning till sådan kontroll föreligger främst vid konflikt mellan regering och riksdag. Att konflikt föreligger kan manifesteras genom att riksdagen avslår regeringens förslag i någon fråga som regeringen bedömer som väsentlig. (SOU 1967: 26, s. 184).

En riksdag som tillträder efter ett extra val kallas vaderiksdag, ett ord som användes i den gamla författningen men som bara finns i förarbetena till nuvarande regeringsform och riksdagsordning. Förledet "vade" är besläktat med vädja och det är alltså regeringen som vädjar till folket om en ny riksdag.


2. En regering som utlyst extra val är ingen övergångsregering.
Det är en helt vanlig regering. En övergångsregering är en regering som har entledigats av talmannen, dvs avgått, och sitter kvar i väntan på att en ny regering ska tillträda. Regeringen har inte avgått. (RF 6 kap 11 §)


3. Att regeringen utlyser extra val innebär inte att riksdagen är upplöst.
Enligt den gamla regeringsformen upphörde den gamla riksdagens mandat att gälla i och med en "upplösning". När man införde enkammarriksdagen 1970 ansåg man att det inte skulle vara godtagbart att "landet saknar riksdag" om viktiga ärenden skulle behöva beslutas (SOU 1967: 26, s. 185) och därför sitter den gamla riksdagen tills den nya har tillträtt.


4. Riksdagen kan inte avsätta regeringen efter att extra val har utlysts.
Som det stadgas i RF 13 kap 4 § tas ett yrkande om misstroendeförklaring av statsministern inte upp till prövning om extra val har utlysts. Anledningen till detta är att regeringen har rätt att få sin sak prövad av folket. Regeringen har alltid rätt att möta en misstroendeförklaring med att utlysa extra val. (SOU 1967: 26, s. 177)


5. Regeringen kan förbjuda riksdagen att sammanträda i väntan på extra val
Enligt den gamla ordningen upplöstes som sagt riksdagen vid nyval och mandatet upphörde. I nu gällande författning finns en möjlighet för regeringen att låta riksdagen arbeta vidare, men också en möjlighet att helt avbryta riksdagens arbete. Enligt RO 6 kap 11 § "får talmannen på begäran av regeringen besluta att kammaren inte ska sammanträda under återstoden av valperioden". Anledningen till detta är att lagstiftaren ansåg att om regeringen vädjar till folket ska riksdagen inte kunna fatta beslut mot regeringens vilja (SOU 1967: 26, s. 181).


UPPDATERAT 2014-12-05 Bör riksdagen fälla regeringen i en misstroendeomröstning?
Erik Vestin påpekar i en kommentar nedan att regeringen inte kan skydda sig mot ett misstroendevotum genom att utlysa extra val om inte tre månader har gått efter den nyvalda riksdagens första sammanträde. Detta är naturligtvis korrekt och har också uppmärksammats av flera debattörer, t ex Tove Lifvendahl i dagens SvD. (Den minnesgode erinrar sig att Lifvendahl föreslog detta redan i oktober.)

Detta förtjänar dock en extra kommentar.

I den gamla regeringsformen fanns det nämligen ingen spärr för hur snart efter ett ordinarie riksdagsval som regeringen (eller rättare sagt Konungen) kunde upplösa riksdagen och utlysa nyval. Tidsbegränsningen på tre månader infördes i den nya regeringsformen 1975 med den uttryckliga motiveringen att tre månader borde räcka för att budgeten skulle kunna behandlas (och man ville inte stå utan en gällande statsbudget), samt att "en regering som i ett val har lidit nederlag i ett val bör inte kunna omintetgöra valet genom att upplösa den nya riksdagen innan den har hunnit ta ställning i regeringsfrågan" (SOU 1972: 15, s. 127).

Detta leder till att man paradoxalt nog kan hitta argument både för och emot att rikta ett misstroendevotum mot regeringen. För talar bland annat att det inte finns några konstitutionella hinder mot det. Mot talar att anledningen till att regeln infördes, dvs förhindra en regering som har förlorat valet men inte avgått än att försöka rädda sig kvar vid makten genom att utlysa val, rimligen inte kan anses gälla. I detta fall har ju riksdagen hunnit ta ställning i regeringsfrågan.

Om intresset för politik

Jag medverkade i ett inslag i Godmorgon, världen! den 21 september om varför intresset för politik ökar. Jag betonar att det inte är helt känt varför människor blir intresserade av politik (det har naturligtvis rimligen en lång rad olika förklaringar), men att det finns variationer över livscykeln och mellan generationer. Man är i allmänhet mindre intresserad som ung, mer som medelålders, och lite mindre igen som gammal, och det har att göra med graden av insocialisering i samhället.

Generationseffekten har att göra med att många vanor och attityder formas i ung ålder, även så intresset för politik. Om man blir intresserad av politik i sena tonåren, fortsätter man i allmänhet att vara det resten av livet. Detta har att göra med politisk socialisering, dvs vilka människor som påverkar en under dessa formbara år: föräldrar och skolan, men kanske mest jämnåriga vänner. Till detta kommer en mycket svårbestämbar faktor som vi kan kalla tidsandan. Vi vet till exempel att den så kallade 68-generationen blev i hög grad intresserad av politik och att detta kan ha något att göra med ett allmänt uppsving för exempelvis rapportering om internationell politik och politiska strömningar i många länder samtidigt. På samma sätt är 60-talisterna, som blev vuxna under 80-talet, är något mindre intresserade av politik, och att det kanske kan kopplas till den "materialistiska" anda med yuppies, högervindar etc som man ofta förknippar med detta årtionde.

Dagens svenska ungdomsgeneration är mycket intresserad av politik. Varför? Det är vanskligt att säga något bestämt, men man kan tillåta sig att spekulera. En viktig del av 90-talisternas liv är de sociala medierna. Det finns studier som pekar i riktning mot att personer som kommer i kontakt med politiskt innehåll på exempelvis Facebook också blir mer engagerade.

Ett problem med många av dessa är att de ofta enbart är intresserade av politiskt deltagande, medan politiskt intresse i allmänhet ingår som en kontrollvariabel (eftersom vi vet att politiskt intresse är en viktig förklaringsfaktor i sammanhanget).

Ett annat problem är att det ofta rör sig om så kallade tvärsnittstudier baserade på enkäter. Det blir då svårt att se i vilken riktning orsakssambanden går: man kan ju rimligen anta att politiskt intresserade personer använder sociala medier för politiska ändamål, medan det är svårt att visa att användningen av sociala medier i sig skulle leda till ett ökat intresse.

Nu finns det en del panelstudier, men dessvärre inte så många som specifikt tittar på politiskt intresse. De som behandlar politiskt deltagande och politisk kunskap (t ex denna) pekar mot att det kan finnas effekter av användning av sociala medier på deltagande (men där då politiskt intresse ingår som en förklaringsfaktor). Det finns också en intressant experimentstudie som visar att det finns en social smittoeffekt av sociala medier på politiskt deltagande (dvs det dina vänner gör spelar roll för vad du själv gör). Jag har skrivit om den tidigare.

Politiken är medierad och det är rimligt att anta att också sociala medier har en effekt på hur vi uppfattar politik över huvud taget. Eftersom vi vet att vi socialiseras in i detta bör en social smittoeffekt också påverka hur intresset för politik utvecklas hos individer och kanske också i generationer. Har man politiskt intresserade personer i sitt nätverk bör denna påverkan också ske genom sociala medier. Om detta skiljer sig på något mer substantiellt sätt från andra former av interaktion är oklart.

Det behövs mer forskning om det här!

PS: Brit Stakston har skrivit en läsvärd text om hur nätet påverkade valrörelsen. Jag tror att mycket av det hon lyfter fram stämmer, även om jag också skulle hävda att det krävs empirisk forskning för att belägga hennes teser.
ds

Valet

Nästan som en minnesanteckning: jag medverkade i Statsvetenskapliga institutionens valvaka (rapport här i Lundagård) och försökte efter bästa förmåga att kommentera vallokalsundersökning och valresultat; jag chattade med läsarna på expressen.se en timme på valdagskvällen; jag kommenterade vallokalsundersökning och valresultat för Sydsvenskans livebevakning och jag gjorde detsamma för tidningen City.

Och...det jag har sagt är kanske inte så oerhört förvånande. Det blir svårt men inte omöjligt för en rödgrön regering att klara sig igenom mandatperioden. Valet är en stor framgång för Sverigedemokraterna och inte stor tillbakagång för Moderaterna. På lokal nivå kommer vi att få en komplicerad situation i många kommuner där Moderaterna tappat mandat till Sverigedemokraterna och där majoritetsförhållandena är oklara. Det mest intressanta framöver blir kanske att se hur M lokalt kommer att agera. Kommer de att upprätthålla sin linje att inte samarbeta med SD eller kommer de att gradvis anpassa sig till den uppkomna situationen? I en del kommuner hade man redan efter valet 2010 så kallade stora koalitioner med S och M och där tycks väljarna ha straffat M men inte S. Kommer man att möta detta med ännu en ny stor koalition, eller försöker man att hitta andra lösningar.

Varför politiker använder sociala medier

Jag intervjuades i Trelleborgs Allehanda den 4 september om rollen sociala medier spelar i valrörelsen.

Jag tycker väl kanske att citaten får mig att låta för avvisande och nonchalant, så låt mig utvcekla. Mitt problem med debatten om sociala medier i valrörelsen 2010 var att man försökte mäta "effekten" av sociala medier genom att jämföra röstutfall med antal Facebookvänner, likes, och annat dumt. Som jag har sagt i mer än ett halvt decennium gör den sortens föreställningar om vad som spelar roll och vad som inte gör det att man missar att den effekt sociala medier har på väljarnas beslut att rösta och på valrörelsen i allmänhet ofta är "indirekt" i den meningen att det är tämligen få "vanliga" medborgare som är Facebookvänner med politiker och politiska partier eller - ännu mindre sannolikt - följer dem på Twitter.

Om vi ska begränsa oss till vad politiker och partier gör använder de sociala medier av flera olika skäl och med flera olika målgrupper i åtanke, varav den stora breda massan väljare sällan är den viktigaste.

De som en politiker är Facebookvänner med är, beroende på hens popularitet, allmänna internetvanor osv, i allmänhet en blandning av "riktiga" vänner, intresserat folk från hembygden, journalister, partikamrater, en och annan motståndare. Genom att kontinuerligt berätta om vad man gör i sitt uppdrag som förtroendevald i kombination med mer lättsamt material av typen bilder på svampplockningsutflykter, skapar man en bild av sig själv. Det är en bild som man förutom att ge sina närmaste också gärna vill förmedla till journalister, för att dessa i sin tur ska förmedla den till bredare grupper.

En ofta förbisedd anledning för politiker att framställa sig på ett visst sätt är att få partikamrater i hemdistriktet att tycka att man är tillräckligt värdig att hamna på valbar plats när listorna ska sättas inför de allmänna valen. Medan den forskning som görs på politikers användning av sociala medier ofta är begränsade till studier av valkampanjer, lämnas den viktiga perioden mellan valen ofta åt sidan.

Sverige är ett land där det är mycket viktigare att få en bra placering på listan på valsedeln än att bedriva en framgångsrik personvalskampanj. Många riksdagsledamöter som jag intervjuat i mitt projekt om sociala medier i riksdagen pekar på att detta får effekter på hur man använder särskilt Facebook. Det är ungefär ett år före valet som det är viktigast att profilera sig.

Själva valkampanjen är en mer kollektiv historia (för så vitt att man inte har hamnat för långt ner på listan, naturligtvis). Då handlar det mycket mer om att upprepa officiella talepunkter och skapa positiva gemenskapskänslor för partiet. Genom att peppa och mobilisera partikamrater och sympatisörer kan man dessutom motivera sig själv att orka igenom de sista slitsamma veckorna i valrörelsen. För det ska inte glömmas att sociala medier minst lika mycket handlar om att skapa och förstärka  en identitet inför sig själv som inför andra.

Efter valet blir den personliga profileringen viktigare igen, när poster ska tillsättas, motståndare diskret manövreras ut och eventuella reträttpositioner behöver säkras.

I DN om ordmoln

Jag kommenterade några ordmoln som konstruerats utifrån en analys av vad som twittras om partierna. DN 140825.

New publication: Traditionella och virtuella fokusgrupper

Gustafsson, Nils (2014). "Traditionella och virtuella fokusgrupper" i Eksell, Jörgen och Åsa Thelander (red) Kvalitativa metoder i strategisk kommunikation, ss. 43-58. Lund: Studentlitteratur.

Fokusgrupper kan ibland framstå som ett lockande sätt att ”göra flera intervjuer samtidigt” och på ett tidsbesparande sätt snabbt få ihop ett stort empiriskt material. En fokusgrupp är dock minst av allt en samling enskilda intervjuer; i stället är den ett dynamiskt samtal mellan ett antal personer, styrt av en moderator. Att genomföra sina fokusgruppintervjuer online (virtuella fokusgrupper) med de ytterligare möjligheter till effektivisering som erbjuds kan vara ännu mer lockande, men onlineintervjuer bör ses som en särskild form av metod med sina egna fördelar och begränsningar. I det här kapitlet får du lära dig att en väl genomförd fokusgruppintervju kan vara oerhört givande för din forskning, men att det i själva verket ofta kräver mer arbete och förberedelser än ”vanliga” intervjuer. 

Det här bokprojektet gick snabbt och smidigt och kommer att vara till stor nytta inte minst för våra egna uppsatsskrivande studenter. Mitt kapitel tar upp mina egna erfarenheter av att använda fokusgrupper - online och i köttvärlden - i min forskning. 

I ETC om Facebooks 10-årsjubileum

Den här hade jag missat att lägga upp: jag intervjuades av ETC i samband med att Facebook fyllde 10 år.

New publication: Are social networks reducing inequality in political participation?

Gustafsson, Nils (2014). "Are social network sites reducing inequality in political participation?", Reports in Strategic Communication 1(2): 1-37.

Abstract:
Political participation research has consistently shown that age and education among other factors, to a large extent determine who the activists are. The rise of social media services such as Facebook has however prompted hopes that new and more flexible forms of participation might lead to reduced inequality in political participation. This paper uses unique data on the political uses of social network sites in Sweden in order to study whether the participation through Facebook and other social media services reduces inequality, concentrating on three typical and widespread forms of participation: signing petitions, writing debate articles, and doing work in political organisations. The answer is that they do not: resource factors such as education are even more important in explaining participation through social media than through other channels.

Mitt minne av Lennart Lundquist

Lennart Lundquist är död. Denna text försöker sammanfatta mina minnen av honom.

Jag började studera statsvetenskap i Lund 2004, och den första boken man fick i handen var "Det vetenskapliga studiet av politik", som under decennier var introduktionsboken till ämnet. Det var en erbarmligt ful bok, i Studentlitteraturs gamla "Du kan ändå inte välja en annan"-stil. Mötet med en text fylld av abstrakta resonemang om epistemologi för hoppfulla studenter som mest var intresserade av internationella relationer och ideologi hjälpte inte. Men precis som arkitekturstudenterna i Lund börjar med att älska Universitetshuset och slutar med att älska Sparta tog många boken till sitt hjärta. När jag sen läste offentlig förvaltning fick jag också tillfälle att läsa hans rasande böcker om korruption och bristande yttrandefrihet i förvaltningen; "Demokratins väktare", Byråkratisk etik", och så vidare.

Men böcker är böcker. Jag minns mycket tydligt mitt första möte med personen Lennart Lundquist. Det var på ett seminarium på förvaltningskursen på B-nivån. Lunkan började med att helt enkelt läsa upp Fausts första monolog, där han beklagar sig över att han har studerat filosofi, juridik, medicin och dessvärre också teologi: "Och ändå är jag lika klok som jag var förut, stackars tok!" Han avslutade med att dela ut restupplagan av sina gamla böcker, som han var tvungen att göra sig av med eftersom han hade gått i pension och skulle lämna sitt professorsrum och flytta in i emeritusskrubben.

Lennart Lundquist hade vid den här tiden kommit att intressera sig för normativ och konstruktiv statsvetenskap mer än empirisk. När han inte citerade Faust kunde han säga att "vi bara hoppar från tuva från tuva" på sin karakteristiska, vänliga blekingska som tycktes släta över det faktum att det han sa ofta var ytterst vasst. Eller - så att ingen kunde missförstå - "Empirisk forskning är i princip meningslös. Det finns bra journalistik i stället." Det säger något om Lennart Lundquists ställning på institutionen att han kunde säga detta i ett hus fullt av empirisk forskning utan att någon egentligen blev arg. Det var ju så han var. Och mest av allt var han snäll.

Snäll och arbetsvillig. När jag själv blev doktorand i statsvetenskap och fick ett rum mitt emot Lunkans lärde jag mig hans rutiner. Han kom till jobbet halv åtta-åtta, ibland tidigare, på helgerna lite senare. Så satt han och skrev hela morgonen och gick sen hem för att leka med barnbarnen eller något annat nyttigt. Operamusik på hög volym som strömmade ut i korridoren. Paus för en kaffe och lite snack om fotboll och annat med vaktmästaren (den likaledes legendariske Lasse Wester, som var på institutionen i 40 år). Att han rent formellt blev pensionerad 2005 spelade ingen roll. Det var bara att "plita på", som Nils Stjernquist, statsvetarprofessorn som en gång rekryterade honom, brukade säga.

För mig, som skriver i sjok, ibland nätterna igenom, har alltid det dagliga morgonskrivandet, skrivandet som rutin, framstått som ett ideal. Jag tror att den som skriver på det sättet har möjlighet att reflektera över sina egna texter på ett annat sätt än den som häver ur sig rubbet under hotet från en definitiv deadline. Lennart Lundquists obevekliga arbetsmoral borde lyftas fram som ett föredöme för alla akademiker.

En gång i lunchrummet bekände han för mig att han inte visste vad han annars skulle ta sig till. Statsvetenskapen, forskningen, det dagliga skrivandet var det han hade vigt sitt liv åt sedan han började studera ämnet som tjugoåring i det tidiga 60-talet.

Ilskan var en viktig drivkraft för honom, framförallt den ilska som riktades mot ekonomismen i offentlig förvaltning, införandet av New Public Management och underminerandet av ämbetsmännens självständiga ställning. Eller det som slarvigt kallas för nyliberalism i största allmänhet. När han på sin 70-årsdag hedrades med en festskrift (en antologi där folk som tycker om festföremålet skriver en text om ett ämne som ligger denne nära) hade han förberett sig med att beställa hem 50 ex av Naomi Kleins "The Shock Doctrine", som han glatt delade ut till alla. "Och om det är någon som inte vågar ta, så kan ni komma till mitt kontor sen!"

Det som upptog hans sista decennium i livet var ändå yttrandefriheten i förvaltningen, inspirerad av några ytterst konkreta fall som han gärna lade ut texten om för den som blev inropad på hans kontor. Men, som han beskriver i denna intervju med studenttidningen Panorama - där man också kan märka hur han i studenternas ögon växte till en nästan mytisk varelse - kunde han inte börja med det egentliga ämnet först.

Nej, först skulle han skriva en metateori. Jag minns nu att han redan på seminariet 2005 tipsade om två böcker som jag själv sedan läste och uppskattade: Richard G. Wilkinsons "Mind the gap", en föregångare till den mer kända "Jämlikhetsanden" med Kate Pickett, och Lasse Bergs "Gryning över Kalahari" om människan som en i grunden god samhällsvarelse som strävar efter jämlikhet och försoning.

Boken, som kom att heta "Att hantera humanvetenskapens tudelning" inspirerades av sociobiologin och försökte beskriva hur man kan studera människan både som biologisk och som kulturvarelse. Det han egentligen ville åt, tror jag, var att återvända till den empiriska samhällsvetenskapen och försöka bygga kumulativ forskning. Därpå följde "Flocken i massamhället", en "makroteori" som lyfter fram människans tänka ursprungstillstånd i små flockar som en grund för organiseringen i samhället. Först efter dessa två böcker kände Lundquist att han kunde återvända till utgångspunkten, med "Slutet på yttrandefriheten (och demokratin?)", som kom 2011.

För att kunna göra något sådant - ta sig tid att skriva tre böcker i stället för en - måste man ha fasta arbetsrutiner, gott om tid, och gott humör. Jag är glad över att Lennart Lundquist hade allt detta.

Så sent som förra året gav han sig in i den eviga debatten om yttrandefriheten, denna gång tillsammans med den nästan femtio år yngre kollegan Mi Lennhag om den skamliga hanteringen av Edward Snowden, i en artikel i Svenska Dagbladet.

Nu har operamusiken tystnat i Edens korridorer.

[En förkortad version av denna text publicerades i Sydsvenskan den 6 augusti.]

Algoritmernas bur. Pelle Snickars Digitalism.

Jag recenserar Pelle Snickars bok Digitalism. När allt är internet i Sydsvenskan idag. (Uppdatering: Pelle Snickars recenserar min recension på sin blogg. Denna eviga rekursivitet.) Det är i vanlig ordning en bråkdel av vad jag kunde säga om den här boken, men men.

En grej jag hakade upp mig på i boken (och som inte fick plats i recensionen) är att Snickars verkar tycka att det är kalas med algoritmer som räknar ut vad man förmodligen gillar. Låt oss säga att du likt Snickars gillar James Blake. Då kan du låta Spotify göra en radiokanal med artister som andra som gillar James Blake också gillar. Snickars menar att detta upphäver behovet av musikkritik, eftersom Spotifys förslag "upplevs dock av mig som mer kvalitativ än rekommendationer från någon smakfull musikkritiker."

Bakom Snickars resonemang ligger en diskussion om kvalitetskultur kontra populärkultur, men den kan vi faktiskt lämna därhän. I stället kan vi fundera på vad det gör med oss som kulturkonsumenter om vår konsumtion av film, musik, böcker osv i allt större utsträckning utgår från det vi redan gillar.

Jag testar med att starta en radiokanal i Spotify baserad på Hoola Bandoola band. Första låten är Hoola Bandoolas. Sen blir det i tur och ordning Ulf Lundell, Cornelis Vreeswijk, Olle Ljungström, "IFK Göteborgs nya inmarschsmång", Eldkvarn och Ebba Grön. Jag säger inte att det inte är bra musik, men det är outhärdligt torftigt och det öppnar inte precis några nya perspektiv för mig.

Jag kommer på mig själv med att undra om Snickars resonerar likadant vad gäller forskning. "Folk som citerade Shirky citerar också Rheingold." Fruktansvärt.

Algoritmerna ger sken av att anpassa sig till individens unika uppsättning drömmar och önskningar. I själva verket trycker de in oss i små uttänkta burar. Jag tycker inte om Spotifys rekommendationer. Mycket mer gillar jag rullistan till höger som visar vad mina kontakter lyssnar på. Där kan jag få upp ögonen för musik jag aldrig hade trott att jag skulle tycka om (och inte Spotify heller).

Slumpen och tillfälligheterna är ofta, snarare än vare sig kulturkritiker eller algoritmer, det som ger oss nya impulser. Algoritmerna förutsätter att vi stiger ner i samma flod två gånger.

I Sala Allehanda om skolval och sociala medier

"SD näst störst när eleverna röstade", Sala Allehanda 140528

Om lokalpolitiker i sociala medier i Sydnytt

Jag intervjuades om (lokal-)politiker i sociala medier i Sydnytt tillsammans med Hanna Gunnarsson (V, Lund) och Ulf Bingsgård (M, Trelleborg). Jag menar väl framförallt att det inte är något konstigt med att politiker finns i sociala medier eftersom det är ett naturligt sätt att kommunicera med väljare, medier och andra och att vi snart inte längre kommer att vara så upphetsade över sociala medier eftersom det kommer att vara lika vanligt för oss som motorvägar.

Fast - jag har gjort liknande intervjuer som den här i snart sju år (!). Av någon anledning verkar det ta en hel del tid för sociala medier att bli "osynliga" för oss. Kanske har det att göra med att det finns en generationsklyfta mellan unga och gamla i användandet och att det är därför det fortfarande upplevs som intressant. Eller så blev sociala medier mainstream för mig mycket fortare än för andra.

Här är hur som helst klippet:

Vådan av att vara sig själv

Jag medverkar idag med mitt andra inlägg på NEMO:s (New Media, Modern Democracy) projektblogg med en text som handlar om en sak jag nyligen fått upp ögonen för i mitt forskningsprojekt om sociala medier i riksdagsarbetet: att det fokus som sociala medier sätter på individuella politiker och den möjlighet att skapa en tydlig plattform som de medger kanske trots allt är ett mer allvarligt hot mot sammanhållningen i redan individualistiska partier än i kollektivistiska.

The Threat of Being Yourself

Strindbergskväll i Åkarp

Ett av mina fritidsintressen är August Strindberg. Under fem års tid läste jag hans samlade verk och pratade så mycket om detta att jag blev ansedd som någon sorts expert, vilket bland annat ledde till att jag fick recensera den senaste biografin om honom i Sydsvenskan. Jag kan inte heller neka till att jag gjorde en radioessä om Strindbergs förhållande till sociala medier i OBS i P1 i höstas.

Förra veckan, närmare bestämt den 22 januari, på Strindbergs födelsedag, blev jag betrodd med att leda en samtalskväll kring Strindberg på Möllegården i Åkarp i arrangemang av Burlövs kommun. Det var jag och Harald Winter, som jag känner sen vår tid på Radio AF och som numera är "chef för allmänkultur" i Burlöv, som pratade om Strindberg med de ditkomna entusiasterna.

Vi kom in på en hel del kring hans privatliv och författarskap. En historia som jag själv tycker om att berätta är den om hans vän- och fiendskap med Carl Larsson.

Strindberg och Larsson bodde faktiskt grannar med varandra redan under studenttiden i Uppsala på 1860-talet, men lärde känna varandra på allvar i början på 1880-talet. De blev nationella storheter på sina respektive områden, Strindberg nationalskald (åtminstone efter sin död) och Larsson nationalmålare, eller i alla fall nationaltecknare, redan under sin livstid. De delade också 80-talets radikala arv och gick på en hel del fester ihop.

Ett av Strindbergs partytricks var att han brukade sjunga en finlandssvensk studentvisa, "Nu ska vi följa en rysse till hans grav", som enligt legenden ska ha framförts av finska studenter då de fungera som likbärare vid ryska ämbetsmäns och officerares begravningar i det ryska storfurstendömet. Eftersom ryssarna inte kunde svenska förstod de inte att den allvarliga sången var en nidvisa riktad mot den ryska överhögheten. Strindbergs eget bidrag var att sången kompletterades med att någon ur sällskapet (ibland Strindberg, ibland någon annan) vitsminkades och bars runt i procession med ett ljus i ena handen och en citron i den andra. Strindberg nämner detta bland annat i ett brev till Hjalmar Branting 1886.

Vid en fest 1905 på Djurgården i Stockholm - har Hjalmar Söderberg berättat och refererar Göran Söderström i sin Strindbergsbiografi - satte sig Strindberg vid pianot och började dundra igång visan. Då sa Larsson: "Ä. hörru Strindberg, den där historien har du nu sjungit och spelat och berättat varenda gång vi råkats i trettio års tid!" Varpå Strindberg mulnar och avbryter upptåget. 

Efter detta börjar vänskapen svalna för att få sin bottenpunkt då Strindberg 1908 publicerar karaktärsmordet "Hopljugna karaktärer" i "En Blå Bok III. Enligt Carl Larssons självbiografi "Jag" ska han ha blivit så arg att han beväpnade sig med en kniv han fått av Anders Zorn och begav sig ut på Stockholms gator för att spåra upp och nedgöra sin fiende mer bokstavligt.

Men det intressantaste med "Hopljugna karaktärer" är att Strindberg tycks mörda sig själv lika mycket som Larsson. Som han avslutar:

Kanske mänskor i livet och på jakt efter lyckan
äro så alla? Måhända har han sett mig lika
karaktärslös och lögnaktig? Tänk om jag var sådan som jag
skildrat honom ?

Det finns ju många, som bruka skildra mig så där,
och alltså kan ju vara möjligt att jag är sådan. Det
vore fatalt.

Men tröstlöst vore om alla liknade denna
hopljugna karaktär. 

Man kanske skulle kunna beskriva texten som ett utvidgat karaktärssjälvmord. fast det var nog en klen tröst för Larsson om han märkte det.

Annars vill jag bara i all korthet säga att jag tyckte att det var jätteroligt att prata om Strindberg och att det var skoj att så många andra verkade tycka att det var bra och intressant.

Recension av Writing on the Wall i Sydsvenskan

Jag recenserade Tom Standages "Writing on the Wall : Social Media - the First 2000 Years" i Sydsvenskan den 22 januari (och skrev faktiskt om bokprojektet redan 2011).

Boken kom till mig genom någon sorts metahändelse: Standage bestämde sig för att utföra ett litet experiment som han kallade "Share it like Cicero": han skickade helt enkelt ut ett antal förhandsex till folk och bad dem läsa så mycket eller så lite som de ville av boken och sen skicka den vidare till någon annan. (Samt, eftersom vi lever i våra dagar, gärna skriva om vad de tyckte om boken under hashtaggen #wotw13.) De första böckerna rullade iväg åt lite olika håll och en bok rullade iväg till en av mina kollegor här på Institutionen för strategisk kommunikation, Philip Young, som gav den till mig. Jag har nu skickat iväg mitt ex (fullklottrat med marginalanteckningar och ett printat ex av min recension) till Hans Kullin.

Detta lilla experiment illustrerar en av mina tankar kring boken, som alltså drar paralleller mellan sättet som medier fungerade före massmediernas tid (man delade med sig och skickade vidare) och våra dagars sociala medier. Experimentet är ju ett exempel på exklusiv delning i elitnätverk: det finns ett begränsat antal exemplar som på detta sätt skickas runt mellan journalister och akademiker, precis som på Ciceros tid.

Även om våra moderna sociala medier är mer öppna på det sättet att det är lättare att ta del av innehåll för en bredare krets är det ändå så att hur ditt flöde ser ut beror på vilket nätverk du har, och vilka de tongivande noderna i det nätverket är beror på deras status inom och utom nätverket.

Man ska alltså inte få för sig att sociala medier med nödvändighet är mer demokratiska än de traditionella massmedierna.

Avslutningsvis vill jag bara i största allmänhet be om ursäkt för liknelsen med det rivna bönehuset i recensionen.

Om Rasmus Fleischers Tapirskrift i Sydsvenskan

Jag recenserar Rasmus Fleischers samlingsvolym med nät- och andra politiska texter Tapirskrift i Sydsvenskan (ej på nätet än). Det jag tyckte bäst om den var att den förmådde koppla ihop kritiken av det reellt existerande internet med en övergripande samhällsanalys, i Fleischers fall en analys inspirerad av Marx och den marxologiske tänkaren Robert Kurz.

Jag gör inte boken rättvisa i min recension, men det gör man ju aldrig.