Om ungas valdeltagande i dansk radio

Jag medverkade igår i Orientering i Danmarks Radios P1 och talade helt kort (dold bakom en voice over!) om valdeltagande i Sverige och vad som kan tänkas öka det.

Fortfarande kan man stöta på folk som tror att 1) valdeltagandet minskar, 2) politikerföraktet ökar, 3) politisk apati breder ut sig och 4) det är de ungas fel. Vilket är rätt? None of the above.

Som framgår av SCB:s statistik har ungas valdeltagande ökat två val i rad (2006 och 2010), och det har ökat mest bland grupper med lägst valdeltagande. Av valundersökningen 2010 framgår att politikerförtroendet ökade kraftigt. Intresset för politik är högre under 1960-talet, och den unga generationen idag är mer intresserad av politik än vad 68-generationen var 1968.

Sedan är det också så att valdeltagandet är lägre bland unga och särskilt bland förstagångsväljare. Detta är inget nytt utan som det brukar vara: med ökad livserfarenhet och politisk kunskap brukar valdeltagandet gå upp. Samtidigt grundläggs röstningsvanorna i ung ålder, så om man vill sätta in insatser för att höja valdeltagandet (eller hålla det på en hög nivå) är det de unga man ska satsa på.

Om nu ökat valdeltagande är ett mål i sig - det kan ju hända att ett minskat intresse för att rösta inte har att göra med bristande politiskt intresse eller minskad samhällssolidaritet, utan en känsla av att det inte spelar någon roll vad man röstar på. För några argument i den aktuella debatten om detta kan man konsultera denna intervju med Russell Brand.

Bortsett från detta finns det viss forskning om vad som har god effekt. Konstitutionsutskottet beställde för några år sedan en forskningsöversikt om detta, som gjordes av Ludvig Beckman. Bortsett från den uppenbara forskarsynpunkten att "det tarvas mera forskning omkring detta" lyfter Beckman fram studier som visar att det personliga mötet tycks fungera bäst. Detta är också väl känt av politiska partiers kampanjavdelningar. Det är därför som dörrknackandet har återkommit i stor stil. Moderaterna vill "lyssna på 900 000 väljare"och Socialdemokraterna uppmanar kontinuerligt sina medlemmar att organisera dörrknackningskampanjer. Liknande grepp är att sympatisörer erbjuds att bjuda hem politiker för politiska Tupperwarepartyn - förutom alla klassiska sätt att möta väljare i form av valstugor, torgmöten, talarkvällar, debatter etc etc.

Detta gäller naturligtvis också för kampanjandet i sociala medier, där sympatisörer uppmanas att dela med sig av länkar, tipsa om events, påminna sina vänner att rösta och så vidare. I en medieverklighet där det sociala nätverket fungerar som ett filter för vilken information man tar in, kan sympatisörer och gräsrötter bli viktigare för att nå ut med propaganda även till personer som inte är särskilt intresserade av politik.

Jag har i det sammanhanget redan tidigare skrivit om ett storskaligt experiment som visade på sociala smittoeffekter på valdeltagande genom Facebook.

Men alla de andra satsningar som görs på ungas valdeltagande, på skolval och skoldebatter, informationssatsningar, jippon och what not, som inte är kopplade till olika partiers försök att fiska röster? Där är forskningen lite splittrad, även om man i radioreportaget ovan kan få höra den amerikanske statsvetaren Donald Green tala sig varm för Rock the Vote, som använder sig av kändisar, konserter, bussturnéer och andra metoder för att få unga människor att - till att börja med - registrera sig för att rösta. Det verkar dock som om olika sorters satsningar av de här slagen kan ha en viss effekt - särskilt då om de involverar personliga möten. Ungdomsstyrelsen har av regeringen fått uppdraget att öka ungas valdeltagande i Sverige och lägger sju miljoner på att ge bidrag till projekt inför supervalåret 2014.

Tillgänglighet är en annan detalj. I Sverige behöver man inte som i USA registrera sig i förväg för att rösta, och tillgängligheten ökar för varje val med utökade tider för att förhandsrösta och fler lokaler att lämna förhandsröster (som butiksgallerior etc). Detta påverkar rimligen också valdeltagandet, även för förstagångsväljare. Man kan ju också helt enkelt tvinga medborgarna att rösta: i Australien och Belgien, liksom i en rad andra länder, är det obligatoriskt, vilket leder till ett ganska högt valdeltagande. Belgien hade i det senaste parlamentsvalet 2010 ett deltagande på 89 procent.

Sedan har vi ju hela den sakpolitiska verkligheten med konfliktnivåer, tydliga alternativ, engagerande sakfrågor, det allmänna politiska engagemanget i samhället och så vidare, men det får bli en annan gång.

Wahlgren Symposium on Media, Democracy and Globalisation II

Min doktorandtjänst finansierades av Wahlgrenska stiftelsen (tack igen!) och ingick i ett löst sammanknutet projekt där totalt fem tjänster ingick. Förutom jag själv var det även Tina Askanius i medie- och kommunikationsvetenskap (som jag skrev en hyfsat lyckad artikel ihop med), Elisabet Björklund i filmvetenskap, Emilia Ljungberg i pressvetenskap och Zeenath Hasan på K3 i Malmö. Samarbetet oss emellan har varit roligt och givande om än i skiftande form.

En av slutpunkterna för projektet var det andra Wahlgrensymposiet, som ägde rum i fredags den 15 november på Pufendorfinstitutet i Lund. Det första ordnade vi i november 2008 med fem inbjudna talare. Min gäst var Markus Prior - en ytterst trevlig bekantskap!

Även denna gång hade vi inbjudna talare - och trots deras olika forskningsintressen blev det en intim och mycket givande dag som spände från feministisk film till bloggande backpackers.

Anastasia Kavada från University of Westminster var först ut för att presentera ett pågående projekt om Occupy-rörelsen med empiriskt material bland annat från Occupy London Stock Exchange och Occupy London. MYCKET intressant om motsättningen mellan strävan att ha en organisation byggd på demokratisk deltagarjämlikhet och nödvändigheten av att presentera ett sammanhållet budskap t ex i mediekontakter, och intressanta skillnader i hur de två olika eventen organiserades kommunikationsmässigt. I min avhandling är jag själv inne på hur nätverksaktivism (med uttalade jämlikhetsideal) lik förbannat organiseras i hierarkier och maktcentra. Jag tror att det är oundvikligt (vilket iofs redan Michels hävdade), men jag ser mycket fram emot kommande resultat från kavadas nya projekt.

Nishant Shah från Centre of Internet & Society, Bangalore, missade jag tyvärr eftersom jag tog hand om lunchcateringen, men det verkar ha varit en spännande presentation: Nishant berättade om Indiens lika ambitiösa som eventuellt misslyckade projekt för "e-literacy", vilket i stort sett tycks innebära "förmåga att hantera Microsoftprodukter i arbetet".

Jennie Germann Molz från College of the Holy Cross talade om internets betydelse för turismen och mindes nostalgiskt sina dagar som backpacker och det tidiga resebloggandet, som oundvikligen tycks ha övergått i mer kommersiella former, medan sociala nätverkssajter har övertagit behovet att dela med sig av reseupplevelser till vänner och familj.

Christie Milliken från Brock University avslutade med en fantastisk presentation om ytterst explicita feministiska "själv-hälso-filmer" i 1970-talets USA. Vi fick se tre klipp med kvinnor som inför publik demonstrerade hur man gör en gynundersökning på sig själv med hjälp av spekulum, spegel och ficklampa. Milliken berättade hur hennes studenter brukar ta mycket mer intryck av dessa filmer än av något annat hon visar av 1970-talsdokumentärer - kanske främst eftersom nakenhet och kön idag är så intimt förknippat med pornografi.

Sammanfattningsvis var det en mycket lyckad tillställning!

Den andra och avslutande slutpunkten för Wahlgrenprojektet kommer förhoppningsvis att bli ett temanummer av Statsvetenskaplig tidskrift där vi alla fem skriver på svenska om vår forskning. Mer om detta senare!

Om Strindberg och sociala medier

När min frus farfar dog för drygt sex år sedan tog jag hand om hans upplaga av Strindbergs samlade skrifter (som gavs ut 1912-1921). Jag bestämde mig då för att läsa precis allt, 55 band, tiotusentals sidor dramatik, prosa, lyrik och rent trams.

Detta läsprojekt råkade sammanfalla med att jag blev doktorand i statsvetenskap, och under fem år, 2007-2012, varvade jag vetenskapliga verk på dagarna med Strindberg på kvällarna (fast jag hann läsa LITE andra saker också). Resultatet har blivit att jag ganska ofta tänker på Strindberg eller i alla fall någon av hans texter. De som umgås med mig eller läser mig på Twitter har fått stå ut med detta ett tag.

Jag har däremot aldrig skrivit något mer uppstyrt om Strindberg, men på sistone har jag faktiskt skrivit två olika Strindbergsrelaterade texter.

Jag recenserade Göran Strömbergs massiva biografi Strindberg - ett liv i Sydsvenskan den 9 november. Jag fick ganska stort utrymme för min text, men jag hade lätt kunnat skriva tre gånger så långt. Bara en sådan sak: Söderström skriver om Strindbergs agrarsocialistiska period och för att förklara ungefär vad det rör sig om nämner han - i samma andetag - Pol Pot och Miljöpartiet. Det är förvisso två mycket olika politiska fenomen. Framförallt skulle man dock kunna säga mycket om Strindbergs politiska uppfattningar och hur de på samma gång belyser och står i kontrast till de dominerande rörelserna i tiden. Annars uppskattade jag särskilt den ingående analysen av Strindbergs måleri och att Söderström lyfter fram Strindbergs ambivalenta förhållande till homosexualitet (och kanske än mer till traditionella könsroller).

I OBS i P1 den 12 november medverkade jag med en essä om Strindbergs förhållande till sociala medier. Det är egentligen en ganska enkel poäng: vad vi sysslar med i sociala medier är inte i sig nya beteenden. Strindberg tog selfies, fiktionaliserade sitt liv, "delade" innehåll etc. Men jag tyckte att det blev extra tydligt tack vare Strindbergs produktivitet och språkkänsla. Tom Standage har för övrigt skrivit en hel bok om det där, Writing on the Wall (2013), som jag för övrigt hoppas få återkomma till - jag läser den just nu i ett exemplar som författaren personligen delat med sig av i ett nätverksexperiment som han kallar "share it like Cicero".

Kanske blir det mer Strindberg, kanske inte. Jag är hur som helst inte den förste statsvetaren som intresserar mig för honom: Patrik Hall skrev för ett antal år sen en artikel om hur man kan se Strindbergsfejden som ett exempel på hur medborgarskapet kan diskuteras i en politisk offentlighet.

I TV4 Skåne om politiker, ånger, och sociala medier

Jag intervjuades i ett inslag i TV4:s lokalnyheter om politiker som (inte) ångrar saker de skrivit på sociala medier. Man hade gjort en enkät, och det var väldigt få som uppgav att de ångrade något. En sak jag sa som inte togs med var mina fria spekulationer om varför så få var ångerfulla:

1) Det finns ju ingen anledning att ångra något man skrivit innan man får en stormflod av negativa reaktioner. När man skriver saker i sociala medier är det ju ofta som reaktioner helt enkelt uteblir, eller att merparten av reaktionerna är positiva. Trots detta är den allra största delen av publiken osynlig. När man börjar glida iväg mot det mer spetsigt formulerade kan man få en massa påhejare som tycker att man ska ta i ännu mer. Eftersom de som är negativa kanske inte syns är det då lätt att falla in i det. Och sen rycks plötsligt det skrivna ur den kontextlösa kontexten och kastas i ansiktet på en av en reporter.

2) Det kan vara dumt att i en öppen enkät säga att man ångrar någonting man skrivit i sociala medier, eftersom det kan få folk att fundera på VAD det är man ångrar, och på så sätt dra oönskad uppmärksamhet till tveksamma inlägg.

3) Slutligen kan det ju också vara så att politiker är vana vid att väga sina ord på guldvåg, och då är det naturligt att de inte har anledning att ångra något.

Till sist en allmän reflektion: kanske är det så att toleransen för enskilda snedsteg i t ex sociala medier kommer att öka i takt med att vi blir allt mer vana vid att allt vi gör på nätet sparas och kan användas emot oss. Jag tycker visserligen inte att detta kan anas redan nu, men jag är inte den förste att föreslå en sådan utveckling, så det kanske kommer senare?

Utopier

Det här var ett tag sen, men jag hade semester, och sen var jag föräldraledig, så jag skyller på det. De här inläggen om mina medieframträdanden är ju hur som helst mest för min egen del. Nå!

Jag intervjuades om min avhandling i den danska tidningen Information den 17 juli (med den roliga rubriken "Sociale medier er ikke en demokratisk klasseknuser").

Artikeln börjar med att beskriva min egen utveckling från glad utopistoptimist över dystopessimist till, öh, objektiv betraktare. Det finns lite att reda upp där.

I min avhandling skriver jag om debatten mellan (cyber-)utopister och -dystopiker.

Utopisterna, i sin mest streckgubbeartade form (dvs som Evgeny Morozov beskriver dem) tänker sig att de förtryckande strukturer i form av byråkratiska stater, hierarkiska partier osv lägger på de frihetstörstande medborgarna ska besegras och vittra bort när nätverksaktivism och nätverksorganisering låter alla göra sina röster höra på ett fritt och jämlikt sätt. Arabisk vår och så vidare.

Dystopikerna menar i stället att samhället blir mindre demokratiskt eftersom de som redan har makt och inflytande med digitala medier får ännu större möjligheter att utöva denna makt och kontrollera agendor och folk. The Great Firewall, Snowden, och så vidare.

En stor grupp kan vi kanske kalla för skeptiker; de menar att digitala medier i stort sett saknar påverkan på det politiska systemet.

Vad man nu menar med det. Och det är väl problemet, att när vi reducerar den här debatten till ett läger som står och hojtar "Det är revolution! Allt blir fantastiskt!" och ett annat som svarar "Det blir värre!" med ett tredje i mitten som muttrar "Det är samma gamla skit." blir den i princip helt frikopplad från verkligheten. Till att börja med eftersom den rör sig om tänkta extremer mer än den handlar om den faktiska verkligheten.

Vad är det för utopi som utopisterna ser framför sig, egentligen? Naturligtvis kallar de det inte för en utopi eller sig själva för utopister, vem skulle göra det? Grejen är att själva kärnan i debatten - vilket samhälle vi egentligen vill ha - sällan diskuteras i detalj. Det beror i sin tur på att "vi" inte alls är överens om hur det samhället ska se ut.

Alla är överens om att vi ska ha demokrati tills vi börjar prata om vad vi menar med demokrati. Alla världens länder anser sig vara demokratiska. När Carin Jämtin för tio år sedan var nyutnämnd biståndsminister fick hon svara på vilka länder som är riktiga demokratier. Hon svarade: "Vad är ett demokratiskt land? Det är en sådan fråga som även professorerna på de kändaste universiteten tvistar om. De enda demokratier som finns är väl Sverige och Norge och några stycken till."

Det var ett svar som kanske andades en smula ironi, men svaret rymmer en viktig sanning: demokrati kan se ut på olika sätt och det är väldigt svårt att dela in världens länder i tydliga kategorier (men vi är hyfsat säkra på att Sverige är en demokrati). Den nuvarande försvarsministern hade å sin sida häromåret lika svårt att peka ut vilka länder som är diktaturer.

Men när vi talar om att vi vill att världen ska bli mer demokratisk är det rimligt att fundera på vad det egentligen skulle innebära. När vi tänker på länder som Kina, Egypten osv och föreställer oss en demokratisk utveckling för dem så kanske vi uttalat eller outtalat föreställer oss att de ska bli mer som Sverige, som om det vore någon sorts logisk slutpunkt för demokratiskt utvecklingsarbete. (Eller som något annat land. I sitt stora verk om statens utveckling talar Francis Fukuyama om "getting to Denmark" som något sorts benchmark i statskonst.)

Men när vi tänker på vårt eget land är vi kanske inte längre så nöjda med hur det står till med demokratin. Är det inte så att en del bestämmer mer än andra? De politiker som vi väljer - lyssnar de verkligen på väljarna eller regerar de efter eget huvud? Finns det inte mäktiga organiserade intressen i samhället - näringslivet, fackförbunden - som har lättare att nå företräde hos politikerna? Och har inte medierna ett genomgripande inflytande över vilken sorts politisk debatt som ens får föras? Har alla medborgare samma möjlighet att göra sina röster hörda?

Nej, det har de inte. Och därför är det kanske naturligt att man så ofta sätter sitt hopp till olika innovationer som ska fördela makten och inflytandet mer jämlikt i samhället.

Men mycket av detta är som sagt ofta outtalat: man tänker sig att det finns någon sorts inneboende vilja till politiskt engagemang (eller ännu mer abstrakt någon sorts vilja till ökad egenmakt överhuvudtaget) hos alla människor. Om man bara kan frigöra människan från olika slags hinder (PK-media, den representativa demokratin, you name it) kommer dessa fria individer att i anarko-libertariansk yra att skapa sig en bättre framtid i öppet samarbete genom nätets försorg.

Det där är ju också en streckgubbe: det är sällan någon tillåter sig att skena iväg så långt med fantasin. Kanske får oftare de nätrelaterade utopierna drag av andra ideologier: socialliberalism och socialdemokrati, dessa våra vanligaste svenska tankesystem. En utopi som inte ligger så långt från samtiden eller det nära förflutna. Ett revitaliserat civilsamhälle med digitala folkrörelser.

Min egen ingång till nätet och utopierna är att ett mer demokratiskt eller jämlikt samhälle skapas inte med hjälp av appar: man har inte samma möjlighet till inflytande bara för att fler kan twittra med Göran Hägglund. För att dra största möjliga nytta av de möjligheter som nätet erbjuder krävs mer grundläggande saker: jobb, utbildning, välfärd, självkänsla, tillit. Att tro att man ska kunna öka demokratin med "digital demokrati" utan att koppla ihop det med allt det andra är att kasta in degen i ugnen utan att ens slänga in jästen i efterhand.

Så, ungefär, tänker jag om utopier och nätet.

Debut på NEMO:s blogg

Jag debuterar på forskningsprojektet NEMO:s (New Media, New Democracy) engelskspråkiga blogg med en text om en paneldebatt om demokrati, transparens, korruption och digital teknologi som Veckans Affärer anordnade förra veckan i samband med deras temadag Hållbara Affärer. Deltog gjorde förutom jag själv Brit Stakston från JMW, Åse Bergstedt från Millicom och David Mothander från Google.

Inlägget kan läsas här: Communication does not want to be free

Obligatorisk Almedalsreaktion

Jag gjorde min Almedalsdebut förra veckan, och med tanke på den enorma flod av sammanfattningar och kommentarer kring Almedalsveckan som brukar florera så här års antar jag att det här inlägget först och främst är avsett för mig själv. Jag ska ändå försöka att inte bli långrandig.

Jag reste till Almedalen av följande skäl: jag arbetar med ett projekt om hur sociala medier förändrar riksdagsarbetet och intervjuar av den anledningen ett antal riksdagsledamöter från samtliga riksdagspartier. När jag började med detta förra året upptäckte jag att svenska riksdagsledamöter är oerhört välvilliga mot oss forskare och ställer gärna upp i olika sammanhang. Svarsfrekvensen i den så kallade Riksdagsundersökningen som Göteborgs universitet genomför sedan 1969 (!) är exempelvis på ca 95 %, vilket ju får sägas vara exceptionellt bra. Det är dock också så att riksdagsledamöter arbetar under hårt tryck utifrån. De får runt 100-200 mail om dagen, vilket gör att det kan ta ganska länge att få svar den vägen. Om man har tillgång till deras mobilnummer blir det lite bättre - SMS är ett favoritverktyg för riksdagsledamöter - men i värsta fall måste man gå via en politisk sekreterare eller till och med pressekreterare som inte alltid vidarebefordrar ens önskemål. (Det finns naturligtvis välvilliga sekreterare också, jag träffade ett par stycken i Almedalen som till och med hade varit mina studenter och hade stor förståelse för mitt arbete.)

Men det allra bästa enligt min erfarenhet är att gå fram till en riksdagsledamot, skaka hand och artigt förklara vad man vill. Jag har hittills inte fått ett enda nej den vägen. På Almedalsveckan vimlar det av riksdagsledamöter och det står dessutom utsatt i programmet vilka seminarier och evenemang de kommer att medverka på, så då är det bara att gå dit och sträcka fram näven, vilket jag jag gjorde med stor framgång. Jag bokade in samtliga intervjuer för partiet jag koncentrerade mig på och genomförde dessutom fem under veckan.

Denna strategi gjorde att jag inte alls valde ut vilka arrangemang jag skulle gå på utifrån mina intressen, utan efter helt andra bevekelsegrunder, vilket jag tror var givande. Många - exempelvis Bo Rothstein - kritiserar debatter och seminarier för att vara ytliga och rentav förvrängda i en viss riktning. Så är det säkert ofta. Om Fastighetsägarna ordnar en utfrågning är det nog inte för att sakligt och objektivt tränga in i exempelvis fastighetsskattens vara eller icke vara, och om jag hade gått på seminarier om sådant jag kan hade jag nog också blivit besviken.

Men nu fick jag istället lära mig om indexeringens roll för garantipensionens storlek, utförsäljningen av de svenska stadsnäten, europeiska tillväxtstrategier, sambandet mellan kultur och hälsa och annat matnyttigt, och gott så.

Det andra man brukar anföra mot Almedalsveckan är det osunda umgänget mellan politiker, lobbyister och journalister som sägs vara ett hot mot demokratin. Men då är det nästan som om man förutsätter att Almedalen är skuld till detta, och så är det ju inte: Almedalen är ett symptom på hur politisk makt uppstår och fördelas i Sverige, inte en orsak till detta. Och i så fall är det väl bra att det synliggörs på detta sätt.

Och även om man kan säga att det är ett exkluderande jippo är det rimligen mindre exkluderande än när samma osunda umgänge sker i skyddat tillstånd i Stockholm - det som Håkan Juholt lite småbittert kallade klägget. För en ung engagerad idealist som vill träffa lite makthavare och få en smula uppmärksamhet för sina frågor är det nog ändå jämförelsevis låga trösklar, som Oisín Cantwell konstaterade i en krönika.

Så för mig förenar Almedalsveckan det bästa och det sämsta med Sverige: den relativa öppenheten och lättillgängligheten parat med insikten om vilken homogen gröt av etniska svenskar mitt i livet som styr detta land. Och detta att jag träffade så många gamla bekanta - det var både roligt och en aning skrämmande. Är det "vi" som styr nu?

PS: Jag har letat, men jag har nog bara skrivit om Almedalen en enda gång tidigare, och det var sju år sedan.
ds

Moving on

I started my Ph D project in September, 2007. During my undergrad studies I used to say that "Whatever I do, I'm NOT doing a Ph D" much in the same line that I spent my high school years saying "Wherever I'm going to university, it WON'T be Lund". I wanted to be in the "real" world, working in public administration or with communication or whatever. As a student union representative I had seen too much of the downsides of doctoral studies, and to be frank, I didn't know if I was good enough. As an undergrad you tend to see Ph D students as Übermenschen (they're not).

But as I was finishing my Master's Degree, a couple of my teachers at the department encouraged me to apply for the Ph D programme. I was immensely flattered. As a student, you're usually happy with the occasional "OK" from your teachers, scribbled in the margins of an essay. Being considered as someone worthy of taking up an academic career made me instantly rethink my plans.

As it happened, the Department of Political Science had been involved in a somewhat vague, but very generously funded project - the Wahlgren Foundation Doctoral Programme - in which five doctoral students from different academic disciplines (political science, media and communication, film studies, and press studies) would write theses under the common theme of media, democracy and globalization.

I had been interested in the prospects of social media in the political realm, been an avid blogger since 2005, and fiddled a little with student journalism, so I felt this was up my ally. I applied and got - thank God! - the position.

I suggested a supervisor I had never met - Jan Teorell - which turned out to be a stroke of luck. Together with my assistant supervisor, Magnus Jerneck, I got a team of Virgils that guided me through academic Inferno. My supervisors didn't have the faintest clue what a social network site was (Jan does now, I'm still not sure about Magnus), but they knew political science.

And I made it through. I wrote the book, I defended it, I got a laurel wreath and a golden ring.

After almost six years of research, teaching, admin and some parental leave, it is time for me to move on. I really love my home department, and it has been a fantastic journey, but I am also very happy to being able to continue my research in an exciting new place with new wonderful people.

From August 1, I will start at the Department of Strategic Communication at Lund university. Here, I will work in the NEMO project (New Media, Modern Democracy), headed by Philip Young. I will be doing all sorts of interesting things, but I will focus on a theme that I touched upon in my dissertation: how does the use of social media change the communication culture of political parties? The empirical focus will be on the Swedish parliamentary parties, and I am looking forward to interviewing parliamentarians and let them talk about how they use social media internally.

Hopefully, I will be able to do a few interviews at Almedalsveckan. If you happen to be there, and if you want to ask me about my research, get in touch! Send me an email or contact me on Twitter.

I am happy to go to the Dept of Strategic Communication, which is not a completely foreign place to me - I have been giving guest lectures and seminars here for the past four years - but I will keep in touch with the political scientists back home. And the journey continues.

Om sociala medier och kampanjande i DT

Jag intervjuades i Dalarnas Tidningar häromveckan om vad politiker kan tjäna på att använda sig av sociala medier. Det här är något jag INTE försöker säga något om i min avhandling, men det är naturligtvis något som inte minst politiker är mycket intresserade av.

En intressant sak jag dock tyckte mig hitta i en av mina studier var att det inte fanns någon uppenbar koppling mellan vilka politiker som TROR att det spelar roll för ens politiska karriär och vad dessa faktiskt gör i sociala medier. Med andra ord: man kan vara väldigt skeptisk vad gäller effekterna av ens twittrande och facebookande och ändå hålla på med det nästan hela tiden.

Det jag säger i artikeln är att det inte är så enkelt som att man automatiskt får fler röster om man är duktig på sociala medier (hur man nu ska definiera vad duktig betyder), men att det kommer att bli mer och mer betydelsefullt i takt med att fler och fler av väljarna ser sociala medier som en naturlig kanal för kommunikation och information.

På tal om detta råkade jag precis ut för att se en nypublicerad artikel som sysslar med nästan samma saker som jag själv - men till all lycka tre veckor EFTER min disputation. Medievetarna Bo Nilsson och Eric Carlson vid Umeå Universitet har en artikel i New Media & Society om politiker i Västerbotten och deras användning av sociala medier. Jag har inte hunnit läsa den, men den berör strategi och identitetsproduktion, ett vanligt tema inom sociala medie/internetforskningen och något jag själv kommer in på i flera av mina artiklar.

Men framförallt misstänker jag att många politiker - liksom många användare överlag - HÄVDAR att de är mer strategiska än vad de egentligen är. Mycket tycks vara informella normer, impulser, känslomässiga reaktioner och flockbeteende, snarare än att varje enskild talhandling är ett resultat av noggrant övervägande.

Tal vid promotionsmiddagen 2013

Svarstal från doktorer efter avlagda prov vid promotionsmiddagen, Lund, 31 maj 2013 av fil dr Nils Gustafsson

Hej på er!

Det faller på min lott att hålla tacktalet från doktorerna efter avlagda prov.

Tack, Eva Ryrstedt, för ett fint tal till oss doktorer!

Tack också till övermarskalk Carin Brenner som har gjort det här till en fantastisk dag för oss alla! Jag har haft förmånen att som vän och kollega dela många fina stunder vid det här universitetet med dig, Carin, och jag är glad över att vi kan dela också det här med varandra!

Man får inte applådera i kyrkan, och därför skulle jag vilja att vi nu passar på att tacka Johan Stenfeldt för den fullkomligt lysande orationen till universitetet som han höll under promotionshögtiden! Det var inte konstigt att det var bra, för han är från Österlen, precis som jag.

Den bästa dikt om att doktorera jag vet är skriven av Erik Johan Stagnelius och utgår från myten om Apollon och Daphne. Vi filosofie doktorer har ju idag fått en lagerkrans, och den hör ju ihop med Apollon, och att den hör ihop med Apollon har alltså att göra med att Apollon blev förälskad i en nymf som hette Daphne. Daphne blev skrämd av Apollon och bad om att få komma undan honom, och då var det en flodgud som var snäll och eh förvandlade henne till ett lagerträd.

Anyhow, det här är dikten. Lyssna noga:


Daphne 

En fruktlös kärlek ock ditt hjärta brydde 
till Penei dotter, Sångens milde Far! 
Förgäves lyran på din arm du bar 
och gyllne kogret dina skuldror prydde. 

För dina famntag bävande hon flydde, 
som turturduvan undan gamen far, 
och i en lager ren förbytt hon var, 
då böjda grenar hennes ånger tydde. 

I trädets skuggor sorgsen än du står; 
den friska krans, som hårens guld bekröner, 
förmår väl den att läka hjärtats sår? 

Ett lika öde träffar dina söner. 
Kring jordens rymd de jaga skönheten, 
och i en lager sist förbytes den. 

Så OK. Visst kan vi känna igen oss i det här? Vi jagar efter skönheten, eller sanningen, eller i alla fall något större än vi själva, ett torn högre än vi själva, vad vi än vill kalla det.

Vi börjar ofta med ganska höga ambitioner, och sen får vi år efter år plocka ner de där ambitionerna, och till slut handlar ofta forskarutbildningen om att lära sig leva med skammen över ens egen otillräcklighet.

Det är som i den där strippen i Ph D Comics, där doktorandens ambitioner börjar med ”Win Nobel Prize” och slutar med ”hoppas att de har pizza på konferensen”.

Men det är en annan grej med den här dikten. Stagnelius pratar om Apollons SÖNER, som jagar skönheten. Nu så här två hundra år senare är vi ju både söner och döttrar som jagar efter vad vi nu jagar efter.

Och det är ju inte bara detta. I dikten görs sexuellt våld till en metafor för vetenskapen. Daphne flyr ju för att hon INTE vill ligga med Apollo, och det enda sättet för henne att komma undan är att bli en växt.

Är inte det helt sjukt? Forskning är väl ingen våldtäkt? Att se kunskapen som något som ska jagas, överfallas och penetreras är en dålig syn, tycker jag. I stället borde vi tänka så här: vetenskapen är ett äventyr som vi gör tillsammans även när vi är ensamma. Inte ett ord i våra avhandlingar hade stått där utan andra människors hjälp.

Och naturligtvis är det ett äventyr som både män och kvinnor upplever, även om en del traditioner hindrar oss ibland.

Fortfarande kan bilden av den ensamme, manlige jägaren komma fram. Mannen som försakar värdsliga njutningar och familjelycka, yada yada yada, 80 procent manliga professorer som känner igen sig i manliga doktorander, post docs, lektorer och docenter med rätt jägarinstinkt.

Vi måste förändra detta. Om vi ska kunna leva och överleva akademin måste vi göra det möjligt att forska och undervisa utan att förvandlas till monomana våldtäktsmän. Om vi gör den akademiska karriären mer mänsklig tjänar vi alla på det. Om vi krossar patriarkatet tjänar vi alla på det.

Så vill jag till sist be er förena er med mig i en skål för vår ärevördiga hulda moder, Lunds universitet, som består därför att hon ständigt förnyar sig. Skål!

Leetocracy i medierna

Här listar jag olika mediereaktioner på min doktorsavhandling Leetocracy. Political participation, social network sites and inequality. Inlägget uppdateras så fort jag får höra om något nytt. Tipsa gärna!

2017-05-02 Omnämns i en understreckare i SvD av Ulf Bjereld på temat "Är sociala medier ett hot mot demokratin":

2014-02-03 Omnämns i en DN-artikel apropå Facebooks tioårsjubileum.

2013-07-18 "Sociale medier er ikke en demokratisk klasseknusere" i Information (DK)

2013-06-04 Omnämns i en gästkrönika av Lena Leigert på kommunikationsbyrån Hammer och Hamborgs blogg.

2013-05-11 Jag misstolkas i en ledarartikel i GT, där det hävdas att jag menar att de sociala mediernas inverkan på demokratin är "liten", bland annat beroende på att det endast är en minoritet som använder dem. Vad jag egentligen säger är att de som kanaliserar sitt politiska engagemang via sociala medier i huvudsak liknar dem som använder andra kanaler, utom vad gäller åldern. Det är klart att sociala medier förändrar sättet som politik diskuteras på!

2013-05-10 Gjorde debut i morgonsoffan i ett tvåminutersinslag via telefon i TV4:s Nyhetsmorgon och pratade lite om min avhandling. Steffo var mest intresserad av att prata om arabiska våren, jag var nyvaken.

2013-05-10 Omnämndes på HD:s ledarsida.

2013-05-08 TT:s Peter Palmkvist gjorde en intervju som publicerades i ett stort antal medier, bl a DN, Aftonbladet, GP, Sydsvenskan, Sydnytt, Skånska Dagbladet, Helsingborgs Dagblad, Kristianstadsbladet, Nordvästra Skånes Tidningar, Norra Skåne, Ystads Allehanda, BLT/Sydöstran, Barometern, Smålands-Posten, Västerviks-Tidningen, Laholms Tidning, Hallandsposten, Hallands Nyheter, Bohusläningen, Östgöta-Correspondenten, Motala Vadstena Tidning, Norrköpings Tidningar, Gotlands Tidning/Gotlands Allehanda, Aftonkuriren, Västgöta-Bladet, Borås Tidning, Skaraborgs Läns Tidning, VLT, TTELA, Dagbladet, Södermanlands Nyheter, Eskilstuna-Kuriren, Upsala Nya Tidning, Nerikes Allehanda, Länstidningen, Östersundsposten, Sundsvalls Tidning, Arbetarbladet, Allehanda.se, Gefle dagblad, Norrbottenskuriren, NSD, Västerbottens-Kuriren, Norran,

Yasmine El Rafie recenserade boken på Sveriges Radios hemsida.

2013-05-03 Computer Sweden gjorde en intervju.

2013-05-03 Avhandlingen omnämndes på Hallandspostens ledarsida.

2013-05-02 Pressmeddelandet publicerades bl a i Journalisten och Sydsvenskan.

Bloggar etc
Hammer & Hamborg (2013-06-04) (även på Kreafonbloggen 2013-06-25)
Carina-Finas pratisar (2013-05-09)
Tofflan (2013-05-09)
Erik Olausson (konc)* (2013-05-05)
Chefredaktörens blogg, MittMedia (2013-05-02)
Arbetarbladet 
BT:s ledarblogg



Annat och udda:
2015-01-24 Göteborgs socialdemokratiska partidistrikts styrelse hänvisade till avhandlingen i ett motionssvar. Det tyckte jag var roligt och värt att uppmärksamma:

Det är forskningsmässigt belagt att allt fler politiska processer påverkas eller till och med avgörs av digitala kampanjer som kan vara mer eller mindre spontana eller orkestrerade. Samtidigt visar svensk forskning (Nils Gustafsson, ”Leetocracy - Political participation, social network sites and inequality” Lund 2013) att det finns ett tydligt samband mellan aktivitet i sociala medier och användarens sociala och andra resurser, som till exempel utbildning, nätverk och ekonomi. Klassperspektivet i sociala medier är tydligt. De som har starka resurser får allt lättare att påverka politiken genom sociala medier medan de som inte har lika stora resurser hamnar längre ifrån deltagandet.

Om näthat i bl a SvD

För fullständighetens skull: i mars blev jag intervjuad av TT Spektra om huruvida näthatet var ett svenskt fenomen. Jag menade att det inte var det.

My Dissertation Now Published

My doctoral thesis, "Leetocracy. Political participation, social network sites and inequality" is now published. Here you can find an electronic version (without two yet unpublished paper only available in the printed version). Here is a link to a list of my publications in the Lund University Publications database.

Full reference:

Gustafsson, Nils (2013). Leetocracy. Political participation, social network sites and inequality. Lund Political Studies 169. Lund: Department of Political Science, Lund university.

Nils i Kulturnyheterna om nätaktivism

Jag var med i SVT:s Kulturnyheterna igår och pratade lite om nätaktivism och ojämlikhet. Bland annat säger jag att jag inte tycker att skillnaden är så väldigt klar mellan vilka som är gräsrotsaktivister och vilka som är lobbyister. Med det menar jag att gränsen kan vara svår att urskilja ibland.

Naturligtvis är det stor skillnad på en PR-byrå som får betalt av olje- eller tobaksindustrin för att bearbeta politiker, och en social rörelse som utan finansiella muskler försöker driva kampanj för papperslösas rätt till vård. Det är mer detta att man ibland tänker på de här kategorierna som tydliga och varandras motsatser. Ofta kritiseras s. k. gräsrotsrörelser för att de inte är tillräckligt "gräsrotiga", t ex för att det finns folk i kampanjen som har en professionell bakgrund eller att nån ger pengar till dem. Om detta skrev jag om för ett antal år sen när jag blev intervjuad av radio om mobiliseringen kring FRA.

FLASH: Public defense of my dissertation will be on May 3, 2013!

So after years and years of studying, teaching, interviewing, number-crunching and writing, re-writing, going to conferences, getting rejected, getting published, presenting at seminars, re-writing, re-writing and re-writing, my department has considered me and my thesis fail-proof (or failsafe?) and will let me print it and defend it in public.

I will defend my doctoral thesis Leetocracy: political participation, social network sites and inequality on May 3, 10.15-12.00, in Stora hörsalen, Ingvar Kamprad Design Centre, Sölvegatan 26, Lund.

The faculty examiner will be associate professor Eva Anduiza, Department of Political Science, Universitat Autònoma de Barcelona.

The examining comittee will consist of Erik Amnå, professor in political science at Örebro University and Hanna Bäck, associate professor in political science; Lena Halldenius, professor in human right studies, and associate professor in practical philosophy; Annette Hill, professor in media and communication studies; and Anders Uhlin, professor in political science (all at Lund University).

This is a public event; you are all welcome!

Om partiledare och sociala medier hos SVT och om långsiktighet och rymdvarelser hos P4 Malmöhus

Jag hade knappt reda på att SVT-program som Agenda hade webbexklusivt extramaterial till sina reportage, men jag var hur som helst extramaterialet till ett reportage om partiledarnas användning av sociala medier som gick i går.

Jag sa det jag brukar säga, vilket är att det sociala medier är en viktig kanal för politiker (som för alla andra som har något att säga), men att det inte innebär att skicklighet i sociala medier leder till fler röster. Samt att verkligt effektiv blir kommunikation i sociala medier först när folk sprider den vidare till sina bekanta. Dessutom får jag komma ut som Jens Stoltenberg-fan.

I P4 Malmöhus i morse var jag med något som kallas för frågestafetten, vilket innebär att man svarar på en fråga och sen skickar vidare en fråga som någon annan får svara på. Frågan jag fick handlade om varför det verkar vara så svårt för politiker att fatta långsiktiga, ansvarstagande beslut, och mitt svar gick ut på att det snarare är väljarna som är kortsiktiga, och att riktigt långsiktiga frågor berör väljare som inte finns ännu och därför har svårt att tillvarata sina intressen. Det var ju egentligen ett ganska tråkigt svar, men men men. Det är klart att det går att fatta långsiktiga beslut, men det kräver att det finns bred enighet kring dem (och kanske inte innebär för stora uppoffringar), för annars kommer någon ofelbart att exploatera möjligheten att väljarna vill riva upp beslutet till förmån för en mer kortsiktig vinning.

Roligare var kanske frågan jag fick ställa: varför finns det inga rymdvarelser på jorden? Om universum nu är fullt av liv med tanke på alla de miljoner jordlika planeter som man har upptäckt eller i alla fall tror finns, varför har ingen tagit kontakt med oss? Är det inte mödan värt? Kanske (hö hö hö) kan de inte tänka långsiktigt.

(Jag har förresten varit med en gång tidigare då jag svarade på en fråga om varför det heter höger och vänster i politiken.)

Nils är bitter kårmumie i Lundagård

"Så här mycket bättre var det förr." Foto: Hanna Gunnarsson

Inget forskningsrelaterat, men jag blev intervjuad i studenttidningen Lundagård om studentrörelsens avpolitisering. Jag säger väl huvudsakligen att studenterna nog inte var så rysligt politiskt medvetna förr i tiden heller, men att det verkar som om många verkar lite för upptagna av att ängsligt lägga livspussel och smälta in i den välmående medelklassen för att gå ut på gatorna. Studenterna upplever helt enkelt att de har för mycket att förlora och för lite på att vinna på att bråka.

Det bittraste kårmumiecitatet handlar om LUS överdrivna fokus på organisationsfrågor - en organisation jag älskar och högaktar, tro inget annat! Eftersom det är det enda jag säger om LUS känns det kanske en smula orättvist, men jag tycker ju så och har tyckt så sedan jag själv var aktiv i organisationen för ett decennium sedan.

Nils Gustafsson sitter så tillbakalutad i sin stol att han praktiskt taget ligger. När han tänker efter korsar han händerna över magen och ser upp i taket på sitt tomma, tillfälliga kontor på kemicentrum och suckar djupt. Han ser inte ut att vara en dag över 20, trots att han nu varit vid Lunds universitet i 14 år. Han berättar att hans egna erfarenhet av Lus, efter många år både som aktiv och utomstående observatör, är en organisation som utkämpar samma interna strider nu som för 20 år sedan. Vartannat år görs samma interna utredning för att avgöra storleken på organisationen, i hur hög grad organisationen ska sträva efter att påverka och inom vilka områden organisationen ska vara aktiv. Vilken kår ska ha mest inflytande och ska man ha vetorätt eller inte? Sedan är någon kritisk och hela processen börjar om igen.

Nils i studentradio nån gång i höstas

Hittade en intervju som Radio UPF gjorde med mig i höstas. Det är Utrikespolitiska föreningens i Lund radioprogram som går i Lunds närradio. Jag fick utbreda mig ganska mycket (fast ljudkvaliteten lämnar en del övrigt att önska). Här hittar man inslaget.

Vem är jag på Twitter?

Som en del andra svenska statsvetare finns jag på Twitter. När jag startade mitt Twitterkonto 2009 tänkte jag att jag mest skulle använda det i min yrkesroll. Twittra på engelska, följa andra forskare med liknande intressen, och skriva om forskningsrelaterade ting. 

Efter snart fyra år visar det sig att jag har använt Twitter som en säkerhetsventil och avkoppling snarare än som ett strategiskt verktyg. Och, OK, en liten smula bekräftelseknark. 

Mina tweets är fulla av dåliga skämt, en del politiska kommentarer, saker jag tycker är fascinerande, vad jag läser för tillfället, grejer som händer. Det är en del forskning också, men inte alls så mycket som jag hade tänkt.

Ibland föreställer jag mig att folk börjar följa mig för att de läser en tweet med ett ideologiskt utbrott eller en sällsynt populärvetenskaplig inlaga och sen drabbas av bottenlös besvikelse när de upptäcker att det inte finns någon entydig linje.

Sen kommer jag på att inget är enklare än att avfölja någon som inte intresserar en och då antar jag att man får skylla sig själv.

Men jag tänker ofta på detta: att mina ambitioner med twittrandet så sällan sammanfaller med vad jag faktiskt skriver. 

Jag imponeras av kolleger som är fullkomligt monomana i sin strävan att bibringa allmänheten ett nytt informativt diagram eller som oförväget dunkar in sina talking points i åtta olika kanaler samtidigt, eller som försiktigt petar in en länk till en nypublicerad artikel då och då. Och kanske lite alldeles extra av de kolleger som kommenterar svensk dagspolitik samtidigt som de slår knut på sig själva för att inte säga vilken häst de håller på. Och så har vi de kollegerna som är övertydliga med vilken häst de håller på.

Men inget av det passar mig. Jag har aldrig bara varit intresserad av mitt jobb och jag kan inte disciplinera mig till att bara se Twitter som ett arbetsverktyg. 

Varför säger då min bio "Ph D Candidate in political science at Lund University"? Tja, det har den alltid gjort. Jag trodde ju som sagt att jag skulle twittra om min forskning på engelska. Kanske jag borde ändra den till något tramsigt och obegripligt, som "klapa snel hest", men det skulle ju bara vara en annan sorts snobberi.

Här är en lista på twittrande svenska statsvetare (doktorander och disputerade - alla jag känner till i alla fall).

I Radio Gotland om unga, politiskt intresse och sociala medier

Jag var med i Radio Gotland idag och pratade om att dagens ungdomar är väldigt politiskt intresserade jämfört med tidigare generationer - kanske fortfarande till en del människors förvåning.

Det finns en historia - kanske grundlagd redan på 1970-talet - om att varje ny generation är mer apatisk i politiska frågor än sin föregångare. Så skapas en bild av en ständigt sig förvärrande kris för den representativa demokratin: sjunkande valdeltagande, ökande politikerförakt.

Och det stämmer ju inte, det är precis tvärtom. En catchphrase som jag plockat upp från en studie av Henric Oscarsson och Mikael Persson (här, se sid 244ff) är den att dagens ungdomar är mer intresserade av politik än vad 68-generationen var 1968. Valdeltagandet har ökat i de två senaste riksdagsvalen - särskilt bland förstagångsväljare. Förtroendet för politiker har "ökat starkt sedan 1990-talet".

En illustration över styrkan i berättelsen om det minskande intresset är att när man googlar på "ökat politiskt intresse" hittar man en hel del tidningsartiklar från olika år - 2009, 2010, 2011 som alla har vinkeln att det är oerhört förvånande att ungas intresse för politik ökar.

Samtidigt är det också sant att medlemskapet i politiska partier minskar. Partiidentifikationen, dvs andelen som starkt identifierar sig med ett parti, minskar stadigt för varje ny generation. I inslaget i Radio Gotland hävdar företrädare för de politiska ungdomsförbunden att de kraftigt har ökat sitt medlemsantal (på Gotland), men jag vill gärna se siffror över lite längre tidsserier och för hela landet. Jag antar att Ungdomsstyrelsen borde ha statistik över inrapporterade medlemmar, men jag kan inte hitta det lätt tillgängligt någonstans.

(Det finns en lista på Wikipedia över ungdomsförbundens medlemsantal, men den har tyvärr inte med äldre siffror - och länkarna till Ungdomsstyrelsens hemsida som anges som källa fungerar inte. Utifrån uppgifterna verkar det för övrigt som om Ung Pirat har tappat en hel del medlemmar på sistone.)

Ingen skulle bli gladare än jag om det visar sig att unga människor kastar sig in i det politiska livet som förtroendevalda och aktivister - men vi vet också att unga politiker hoppar av i större utsträckning än andra. Nu är detta i sig kanske inte en anledning till oro - unga människor rör på sig, och de har fullt upp med att utbilda sig, skaffa jobb och bilda familj. Men det finns också en puckel av kommunpolitiker som idag är runt 50-60 år, och som leder till att medelåldern på kommunpolitiker ökar.

På sikt får vi se om partierna och ungdomsförbunden lyckas rekrytera kandidater och förtroendevalda som också orkar fortsätta sitt engagemang. Om inte, kanske vi måste förändra förutsättningarna för politiskt arbete.

Ungefär nu kanske jag borde säga något om sociala medier, men det får vänta till en annan gång.